HR Sverige-Bloggen

Kategori: Politik

  • Val, jobb och är vi lurade?

    En fråga väcktes hos mig idag när jag pratade med en vän som ofta väcker mig.

    Om man, eller kvinna, inte trivs på sitt jobb, vad gör man? 40% bra arbetsuppgifter, 60% dåliga, eller välj fördelning själv:). Om man trivs med kollegorna men ej med chefen eller liknande scenarios? Hmm, varför finns ordet ”gå in i väggen” eller ”utbrändhet” nästan bara i det svenska vokabuläret? Är det helt enkelt bara ett annat ord för att man inte trivs? Om man är ärlig mot sig själv, helt ärlig, om man verkligen gräver i djupt i vad man egentligen tycker(det man inte pratar om på cocktailpartyn:)), så finns svaret. Trivs du, eller inte? Om inte, så är min åsikt att vi bara har ett liv, det är för kort att ödsla på något man inte trivs med. Allra viktigast, det är ditt liv, du bestämmer! Skrämmande va:)?

    Hänger det på något sätt ihop med ”jobblinjen”? Det pratas mycket jobb, framförallt äldre generationer tycker att man ska ha jobb. Skapar det fler jobb? Självklart kan inte alla bli egna företagare, men jag tror att fler skulle göra mer nytta som det, och ha roligare, samt trivas. Tänk att välja dina kollegor, kunder, samarbetspartners och träffa de du vill(nästan) osv osv. Det går självklart att skapa sig en sådan miljö som anställd också, frihet att göra, men då måste man välja sin chef noga..Borde valet handla mer om det? Det pratas flexicurity, från Danmark, men då nämner man inte att demografi samt förutsättningar ser helt olika ut mellan Sverige och Danmark. Är vi lurade att hålla oss kvar på ett jobb, med näbbar och klor? Är det lånebördan, utlandssemestern, löften till barnen, frugan, vännerna, eller andra saker som väger in som en kvarnsten?

    Frihet och val är skrämmande, men det är ditt liv och livet är kort. Du förtjänar att trivas och ha kul!

    Var iallafall ärlig mot dig själv, vem vet, det kanske öppnar oanade möjligheter? Samt be om hjälp, du kommer att bli överaskad, det lovar jag.

  • Debatt

    I tisdags deltog jag och Fredrik i tv-programmet Debatt. (Du hitter länk till programmet längst ner) Upphovet till den diskussion som föranledde programmet var en debattartikel av Bert Karlsson som menar på att ungdomar är lata idag.

    Jag hävdar att vi, för jag benämner mig fortfarande som ungdom, inte är lata. Inte på det sättet som Bert vill ge sken av. Vi har inte massarbetslöshet för att vi sitter hemma och inte vill ta ”skitjobb”. Strax innan vi började sända skickade jag ut en tweet på Twitter och responsen och svaret på den förvisso korta och helt ovetenskaplig undersökning gav tillhanden att 100% hellre har ett jobb som är okvalificerat än att de går arbetslösa.

    Att entreprenören som sökte 50 städare och fick 5 ansökningar måste gjort något fel när han annonserade hävdade jag då och står fast vid det. Våra konsumtionsmönster av nyheter och information har ändrats. Jag får mothugg från Danielle Deasismont på SVTs hemsida. Hon säger först att vi är en generation som lever på webben men sedan går hon på om att vi inte blir serverade nyheter på dito kanaler? Hur ska du ha det Danielle? Jag gissar förvisso när jag säger att fler 16-25-åringar hänger på Facebook än läser en dagstidning men med tanke på andelen användare på Facebook i den åldersgruppen så känns det som en ganska kvalificerad gissning.

    Min känsla av debatten är att den aldrig kom riktigt djupt. Det skrapades på ytan väldigt mycket. För inte är vi lata som Bert påstår, men vi behöver få chansen och det är svårare att få chansen idag än när Bert växte upp. Tröskeln till arbetsmarknaden har höjts under tidens gång helt enkelt. Sant är också att vi delvis har andra krav men till syvende och sist handlar det om att klara sin försörjning och att ha en inkomst och då är i alla fall de jag känner, inklusive mig själv, beredda att ta vilket jobb som helst. Ge oss bara chansen och vi visar er.

    Om du missade programmet finns det i sin helhet här tom den 30:e september.

  • Bemanningsföretag: traditionalistisk trygghet eller arbetskraftsflexibilitet

    Igår så publicerade sex LO-förbund en debattartikel i DN gällande avtalsrörelsens hantering av intåget av bemanningsföretag. Företaget Urban Outfitters är ett tidsnära exempel som fått sin beskärda del av utrymme i media och den publika debatten.

    Är det rätt att säga upp sin personal och sedan erbjuda samma personal anställning genom bemanningsföretag? Är det bara ett skandalöst kringgående av LAS? Vad blir effekterna och hur ska denna trend tolkas? Dessa är bara ett fåtal av de frågor som väcks från endera sidan i diskussionen.

    Facket skulle inte vara facket om inte tonläget tangerar mot det överdrivet dramatiska och polemiska. Istället för att se hur hemskt alla medlemmar (som vi vet är på dalande trend) kommer få i ett framtida samhälle färgat av korttidsanställningar genom bemanningsföretag så finns det inte ett spår av reflektion kring vilka positiva effekter förändringen kan medföra.

    Det finns flera andra artiklar som tar fram en viktig poäng i bemanningsföretagens påverkan på den svenska arbetsmarknaden. Låt oss för en sekund anta att arbetsmarknaden inte är statisk, utan snarare präglas av kontinuerlig dynamik. Omvärlden förändras och samma krav och förväntningar som ställdes för 10 år sedan kanske inte längre är desamma. För att spä på föränderligheten så innebär informationssamhället i större utsträckning att företags möts av en omväxlande marknadsplats inom vilken de är aktiva. Traditionell syn på att här i sverige så ska allt minsann vara som det var förrut stryper möjligheterna till utveckling. Den synen anser jag kommer från facken i stor utsträckning. De är pådrivare av en debatt som syftar till oföränderlighet, och kan karaktäriseras som naiv.

    Vikten av kunskap ökar, och utbildning blir ett måste för att ta del av företagscentrala funktioner. För unga utan den formella utbildningen så sänker bemanningsföretagen tröskeln för att komma in i företag och skaffa sig den ack så viktiga arbetslivserfarenheten som värderas högt av arbetsgivare. Om (OM!) nu det är så att endast 11% av Sveriges befolkning anser bemanningsföretag vara något positivt så hoppas jag verkligen att dessa 11% är de som annars har det svårt att komma in på arbetsmarknaden och förstår och uppskattar den möjligheten som nya anställningsformer kan medbringa.