I lite över nio år har den här bloggen varit aktiv och sällan har jag fått så mycket respons på ett blogginlägg som det jag mottog efter mitt öppna brev till Manne Didehvar.

Här torde en uppföljning vara på sin plats! Manne svarade i sin kommentar med att bjuda in till dialog och jag bjöd sonika helt enkelt i mig själv och Ann-Marie Andric (erfaren HR-chef som jag haft nöjet att lära känna på senare tid och som varit vokal i frågan på LinkedIn) till Sveriges HR Förening i mitten av December.

Först och främst vill jag tacka Manne för att han tog sig tid och diskuterade igenom den här frågan. Det lätta hade förstås varit att ignorera det här helt och låta det passera förbi. Det gjorde du inte Manne så tack för det!

Dialogen var också konstruktiv och framåtlutad, vi vill samma sak – att stärka HR-professionen och föra fram HR som yrkeskår framåt. Det känns på ett sätt tryggt att det är intentionen för Sveriges HR Förening och att den är så uttalad eftersom det emellanåt har varit svårt att utröna om så verkligen varit fallet.

När det gäller själva sakfrågan så slutade det i min mening med att vi ”agree to disagree” där Manne lyfte fram att det här är ett sätt att stärka HR-yrket och där jag (och Ann-Marie) vidhöll att vi tycker att det är felväg att gå. Vi diskuterade också om det kanske skulle gå att döpa om priset och kalla det något annat? Årets HR-profil indikerar ju onekligen att det är någon verksam inom HR så att säga.

Så all-in-all – tacksam för dialogen och må den fortsätta även om vi inte alltid håller med varandra. Det är så vi för yrket framåt.