HR Sverige-Bloggen

Författare: Sabina Olsson

  • Arbetsintervjuer – testet av arbetsgivare eller arbetstagare?

    Efter att precis ha avlagt min examen inom personalvetenskap blev det oundvikligen dags för det underbara jobbsökandet: leta intressanta tjänster, söka jobb, skriva personligt brev, CV, följa upp ansökan, kanske ringa och tjata lite, med mera, med mera. Inte den mest upplivande processen, men om det görs på ett bra sätt kommer också dagen då det blir dags för arbetsintervju, vilket kan kännas lite mer spännande. För mig kom dagen då det blev dags för arbetsintervju förra veckan. Visserligen har jag varit på arbetsintervjuer tidigare i mitt liv, men inte för kvalificerade tjänster där man faktiskt förväntas kunna någonting. Den senaste tiden har jag hört kompisar som har gått på de mest märkliga intervjuer vilka har varit både oprofessionella och integritetskränkande, vänner som har gått vidare till en andra intervju för en tjänst och sedan fått avslag via massutskickat email. Kompisar som har gått på intervjuer där inte ens alla i rummet har presenterat sig innan intervjun påbörjades. Ja, ni förstår ju, man har hört alltför många skräckexempel och jag kände mig nästan lite skeptisk för om det faktiskt försiggår några seriösa intervjuer nuförtiden..

    Inte blev jag mindre skeptisk av att jag blev kallad till intervjun via email och att jag innan intervjun fick sitta i ett väntrum med tre andra kandidater vilka alla hade blivit kallade för intervju på samma tid (således behövde personen som anlände sista vänta närmare en timme på sin tur). Efter en kortare väntan blev jag dock inkallad till två mycket sympatiska personer, som varken var integritetskränkande eller på annat sätt obehagliga. De presenterade sig som sig bör och intervjun i stort var mycket trevlig. Bra, relevanta frågor, lagom utrymme för mig att få tänka fritt men ändå känna att de kunde utveckla sin frågor i de fall det behövdes, bra avslut samt information om nästa steg i processen.

    Att intervjun kändes så bra gjorde ju såklart att hoppet för att kunna få det där jobbet ökade, samt viljan att faktiskt vilja ha det där jobbet (ja, en dålig intervju tar gärna bort suget för just den tjänsten). Så när telefonen efter ett par dagar ringde och de presenterade sig och berättade att jag inte fått tjänsten infann sig besvikelsen fort. Men, efter att personen som ringde berättat att jag inte fått tjänsten gjorde han något fint; på eget initiativ berättade han att de hade tyckt väldigt bra om mig och det var väldigt nära att de valt mig (bitterljuv feedback), han berättade varför de hade valt den andra kandidaten, han berättade även exakt vilka svar på olika intervju-frågor som hade imponerat på honom, vad jag hade svarat (det hade jag själv glömt av) jämfört med vad andra hade svarat. Varför han tyckte mina svara var bra och så vidare. Efter att ha pratat ett litet tag kände jag mig nästan mer glad än ledsen och allt tack vare detta fina bemötande. Vad han gjorde var att lämna mig med en positiv känsla, gott självförtroende och lite fightingspirit inför kommande intervjuer.

    Och tänka sig, det måste funkat, för på min andra intervju landade jag jobbet!

  • Personalavdelningen vs Ekonomiavdelningen?

    Som nyutexaminerad personalvetare finns det många funderingar kring arbetslivet. Vad händer där ute egentligen? Hur dåliga är tiderna och hur mycket resurser försvinner från personalavdelningarna? Hur gör man egentligen för att vårda sin personal på bästa sätt samtidigt som budgeten stramas åt och organisationerna håller hårt i plånboken? Under personalvetarutbildningens gång har vi nog alla ställt oss frågan om vi ”personalare” egentligen har någonting alls att säga till om ute i verkligheten, eller om det kommer dras djupa suckar när vi knackar på kollegernas dörr.

    Som sagt, det finns många frågor som har uppkommit under utbildningens gång, men vad som tycks vara den allra viktigaste och mest problematiska frågan är: hur samarbetar vi med ekonomiavdelningen på ett sätt som ger oss möjlighet att på bästa sätt ta hand om vår personal samtidigt som vi följer budgetmålen. Problemen hopar sig när vi läser om fall där internrekryteringar gör att personer hamnar i mellanchefspositioner utan utbildning vare sig inom personalvetenskap eller inom ekonomi. Personer som känner sig maktlösa i sin roll som kollega och chef. Personer som vi, inom en personalavdelning, är tänkta att kunna stötta. Med andra ord är det problem som jag som nyexaminerad borde ha, om inte en lösning på, så åtminstone en idé om hur detta i praktiken skall lösas. Att ”föra en dialog” är ofta svaret på många frågor, ett svar som kanske är användbart även i det här fallet. Men hur kommunicerar vi personalvetare i en konflikt som rör både budget och personalproblem med personer som eventuellt saknar kunskap inom båda dessa ämnen och där vi, i många fall, har en mycket begränsad insyn i ekonomifrågor?

    Visst är chansen stor att det här är frågor som personalvetare inom yrkeslivet har svaren på, men jag vågar mig ändå på det fräcka påståendet att även jag, som nyexaminerad, borde ha lite kött på benen i frågor likt dessa. Bristerna i min kunskap består inte i okunskap om hur man kommunicerar med sin personal, eller avsaknad av olika teorier om hur konflikter skall lösas, eller tankar kring hur man på bästa sätt stöttar sina medarbetare, utan bristen finns i hur jag skall kunna bygga en bro mellan anställda lägre ner i en organisation och ekonomiavdelningens krav.

    Så, efter fyra år på universitet, med en personalvetarexamen i bagaget kände jag mig inte mycket klokare. Förrän häromdagen. Ni förstår, första dagen på den företagsekonomiska kurs jag just nu läser berördes återigen problemen som uppstår mellan exempelvis avdelningschefer och ekonomiavdelningen (där jag menar att personalavdelningen måste finnas med i ekvationen). Men denna gång presenterades även en lösning (äntligen!). Föreläsningen påbörjas med att föreläsarna presenterar en organisation som årligen har kostnader på 2 890 462 000 kr där personalkostnaderna ligger på 1 810 867 000 kr. Vidare visar resultaträkningen på att organisationens kostnader är större än dess intäkter, vilket alltså innebär att organisationen går back. Då kostnaderna inom denna organisation främst är sådana personalen kan påverka är det även inom personalfunktionen förändringen måste ske. Att bli presenterad med denna information och ovanstående siffror som personalvetare kändes lite som att läsa arabiska: svårförståeligt och bakvänt.

    I nästa steg visar föreläsarna resultatet per anställd och år, vilket i ärlighetens namn inte gjorde mig mycket klokare, men när ekvationen bryts ner ytterligare några steg och visar på förlusten inom organisationen per dag och anställd hände något. Ynka 30 kronor per dag är vad organisationen går back per dag och anställd, eller ännu tydligare: fem kronor per timme och anställd! Helt plötsligt inser jag att om en anställd håller lite hårdare i ett par pennor per timme, eller gör sönder en kaffekopp mindre, eller inte skriver ut trippla kopior på material, eller på andra sätt sparar in fem kronor per timme framstår det inte längre lika omöjligt att få bukt med de där 23 653 000 kronorna som organisationen gick back med per år. Äntligen blev jag presenterad med information som jag skulle kunna kommunicera till personal längre ner i en organisation som känner sig kluvna mellan de anställda på deras avdelning och de alltid lika onda besparingsbeslut som kommer uppifrån.

    Visserligen är det inte personalavdelnings ansvar att ta fram presentationer likt dessa och självklart är det i praktiken inte lika lätt som i besparingsexemplen jag så käckt nämnde ovan, men lösningen känns nu bra mycket närmare till hands. Och det är inte förrän vi personalvetare kan se tydliga exempel likt det här och således även i fortsättningen kräva lättförståeligt material från ekonomiavdelningen som vi kan hjälpa personer som hamnat mellan två stolar inom organisationen utan kunskap om hur man sitter i varken den ena eller den andra. Enkel information likt den här underlättar även för personalavdelningen att kommunicera kring och eventuellt protestera mot de beslut som fattas av ekonomiavdelningen. Återigen är sannolikheten stor att det här är saker som klarnar inom yrkeslivet, men nog hade det sparat både mig och mina klasskamrater ett par gråa hår ifall vi fick lära oss tydlig och enkel fakta som denna.