Jag vill i första hand bli mött som människa, som Anna, oberoende av vilken roll jag har i mitt arbete och oberoende av vem jag ser ut att vara. Jag vill bli bemött som den jag är, med mina kvalitéer, fel och brister. Det är också så jag strävar efter att bemöta andra.

När jag fick förfrågan om att skriva ett blogginlägg för den här bloggen blev jag jätteglad – tills jag fick världens prestationsångest och undrade vad i hela världen jag skulle skriva om. Jag började visualisera någon form av uppsatsliknande essä med källförteckning och fotnoter och jag kände hur jag blev helt blockerad. Frågor som: Vad kan jag skriva som faktiskt skapar ett värde? Vad kan jag lära er som ni inte redan vet? Allt detta pockade på uppmärksamhet.

Ytterligare en orsak till blockeringen var min upplevelse av att världen, ur ett HR-perspektiv, redan kryllar av CV-tips och råd kring hur man på bästa sätt charmar sin framtida arbetsgivare: ”Hur du kniper drömjobbet”, ”Tio tips för att lyckas i karriären”, ”Såhär går du ner i vikt samtidigt som du blir månadens anställd och världens bästa mamma”. Vi är redan överösta med alla möjliga (och omöjliga) ”verktyg” för att kunna prestera på topp. För att bli bäst! För det vill vi väl?

Men… vad hände med verktygen för att lyssna? Vad hände med verktygen som får oss att istället lägga fokus på våra egna behov? Vad jag behöver och vad jag vill.

När ska någon se att jag springer för livet och säga åt mig att jag inte behöver springa längre? När ska någon se mig och säga åt mig att jag redan har gjort mer än tillräckligt? När ska någon säga åt mig att det är okej att stanna upp? När ska någon säga åt mig att det är okej att inte veta? Kanske blir det så om jag bara springer lite snabbare, blir lite smalare, jobbar lite hårdare… Eller?

En tanke, utan belägg, är att vi inte längre ser våra medmänniskor som just medmänniskor. Kan det vara så att vi från tidig ålder matas med att vi egentligen är varandras konkurrenter? Lyft blicken en gång – ser vi våra klasskamrater som medmänniskor eller konkurrenter? Ser vi våra kollegor som medmänniskor eller konkurrenter? Vad har de som jag inte har? Prestera, prestera, prestera. Vad har HR för roll i detta? Eller snarare, finns det en roll här för HR att axla?

Nu undrar ni säkert, helt berättigat, om mitt syfte med detta inlägg är att lösa världsproblemen. Det är det inte. Däremot vill jag belysa den så hett eftersträvade karriären, och lyckan och framgången som sägs komma därav, från ett annat perspektiv. Ditt! Om jag går in i rollerna som Anna, personalvetare och medmänniska så är mitt syfte med denna text att uppmunta dig till att stanna upp och lyssna. Att känna efter. Rätt person på rätt plats må vara en klyscha – men när det verkligen blir så beror det inte på att personen har det vassaste CV:t, de snyggaste kläderna eller den bästa retoriken. Du är rätt för att du är du.

 

Dagens gästbloggare heter Anna Höglund arbetar som rekryterare på företaget Safemind.