Under de senaste två veckorna har vi skrivit en hel del inlägg som berör sociala medier och dess nya roll i relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Ofta (men inte alltid) så är integritetsaspekten av att det professionella använder det privata för att dra slutsatser om det professionella. Åsikterna är lika många som rösterna i debatten, men de kan delas in i tre läger.

Läger 1
Kalle Konsult ska få festa loss bäst han vill på helgerna och dela med sig av dessa bilder till sina vänner utan att det ska få konsekvenser vid nästa anställningsintervju.

Läger 2
Det är en integrerad del av vår vardag och om man inte presenterar sig så som man vill bli uppfattad av t ex arbetsgivare så får man skylla sig själv.

Läger 3
Facebook är inte en relevant rekryteringskanal och hela debatten är lite fånig.

Det ska möjligen nämnas nu att denna indelning inte bara är totalt godtycklig, utan även medvetet polemisk.

I den första gruppen så återfinns beivrarna av ett åtskiljande mellan den privata och den professionella sfären. De som propagerar för att det finns något orimligt i att undersöka sina anställda (alternativt i rekryteringsprocesser) utifrån deras deltagande och aktivitet inom ramen för sociala medier som syftar till att sammankoppla vänner och bekanta. En snabb analys baserad på mina egna åsikter är att denna gruppen utgörs av naiva människor som tror sig kunna kontrollera på vilka grunder de bedöms, samtidigt kanske de även kan kallas något bakåtsträvande. Internet är som vi vet inte en fluga, och människor lär inte tendera att bryta ett par miljoner års evolution och isolera sig själva. Även om det inte sker på Facebook så kommer individer vilja vara en del av en gemenskap och dela med sig av åsikter, känslor, tankar, bilder, Youtube-länkar och olämpliga skämt.

Den andra gruppen är den som jag själv sorterar in mig själv i. Jag tror inte på att livet går att bryta upp i vattentäta skott, utan att allt hänger samman på ett eller annat sätt. Precis som att det jag skriver här, just nu, säkerligen granskas av någon som kommer få fel bild av mig och att denna bild kan ligga mig till last i någon situation i framtiden så tror jag att min aktivitet på Facebook kan komma att påverka min framtid. Däremot ser jag inget negativt i det om blicken ska lyftas till det större perspektivet. Om en arbetsgivare ser att det är den här personen jag är, och jag får anställningen så kommer min relation med min arbetsgivare gynnas av detta. Med det sagt så erkänner jag lika villigt att det sker en stor del censur innan det läggs upp några bilder av mig. Ingen blir väl egentligen gladare av att se en allt annat än nykter Per hoppa framför en scen utan tröja.

Läger 3 får gestalta alla som inte tror att företag kommer använda de nya kanalerna, och att det är ett ämne som debatteras i brist på annat snarare än att det är relevant. Inte på ett motsträvigt vis, utan bara avfärdande. På samma sätt som du skulle resonera om någon föreslog att handstilsprover är en bra urvalsgrund (säg hej till Frankrike!). Det är bara onödigt att ens lägga tid på. Frånsett det som jag uppfattar som felaktigt – att det inte skulle vara relevant, så finner jag denna åsikt mer tilltalande. Det är ett ställningstagande som jag tolkar till att det helt enkelt inte är relevant för anställningsförhållandet huruvida Malin Marknadschef gillar att gå på burlesk-klubbar eller om Stefan Sekreterare gillar ölhjälm och fotboll. It. Just. Doesn’t. Matter.