Jag var på ett seminarium igår. Temat var spaning på HR-trender  – ett alltid lockande och intressant ämnesområde.

Men – jag blev riktigt överrumplad och häpen över vad några deltagare gav uttryck för! I resonemanget kring HR och HRs roll och betydelse i organisationer och HRchefernas (upplevda) möjligheter att påverka, säger man (plötsligt): ”Cheferna i organisationen håller på att ta över vår roll. Vi måste markera vårt skrå och sätta ned foten!”

Och: ”HR måste ta plats”….!

Legitimitetsbehovet, identitetsökandet och bekräftelsen på att HR ”verkligen” behövs – är det verkligen frågor som år 2013 är relevanta för HR? I alla fall ur perspektivet att ”Vi måste bevisa hur bra vi är, då kan vi inte väljas bort”?

Jag förbryllas över detta ständigt återkommande tema inom HR – och som jag dessvärre känner igen från min egen utbildningstid.

Har inte den tid randats då vi kan konstatera att man får den plats man förtjänar, att förtroende skapas genom kompetens och tillgänglighet, att HRs viktigaste bidrag måste utgå från förståelse för och analys av verksamheten och dess behov?

Klart att HR är viktigt! Men det är det inte för att vi tycker vi behövs, utan för att vi behövs! Och för att vi kan visa det.

Ibland häftar offer-rollen som ett plåster över ämnet HR. Tyvärr.