Jag har träffat många chefer i mitt liv som har svårt att få sin tid att gå ihop. Chefer som svarar på mail under möten. Chefer som svarar på mail på kvällen, helgen, när de är sjuka och till och med på semestern. Alltid tillgängliga. De har helt enkelt inte tid att svara på mail någon annan gång än på mötena, eftersom de alltid är i möten eller påväg någonstans.
Jag har träffat chefer som inte riktigt förstår och/eller står för det budskap som organsiationen sänder ut, som inte tror på vare sig värderingar eller processer fullt ut. Det finns chefer som försöker hålla sig uppdaterade på allt som händer genom att läsa en massa information. De försöker vara tillgängliga, ibland undrar jag för vem?
Det heter ju att barn gör inte som man säger utan barn gör som man gör, och samma sak gäller vuxna! Trots allt omkring 70% av vår kommunikation förmedlar vi ju via kroppsspråket. Om man alltid som chef är tillgänglig och besvarar mail dygnet runt, är det lätt att man sänder ut signaler om att man förväntar sig att det även gäller för de anställda. Det heter att man blir som man umgås. Det gäller även på arbetsplatsen. En dålig stämning sprider sig, en stressig miljö smittar av sig. Om chefen är stressad – så kan även det smitta av sig. Om chefen inte tror på vare sig värderingarna eller processerna som organisationen står för, hur ska då chefen kunna förmedla dem vidare till sina anställda?
Som chef har man en nyckelroll. Man bär på organisationens värderingar, man lever och andas dem. Och när man alltid är tillgänglig dygnet runt så bör man fråga sig själv, vad sänder jag för signaler? För vem säger till chefen att det är dags att gå hem? Vem säger till chefen att var sak har sin tid, och att återhämtning är viktigt för att orka i längden. Att för att orka jobba måste vi ta paus och äta, vi måste sova, vi måste umgås med nära och vi måste röra på oss. För chefer blir också sjukskrivna. Allt det där säger vi ju till de anställda – men om inte chefen själv efterlever det, hur ska vi då tro att de anställda efterlever det? För barn gör ju inte som man säger utan som man gör, eller hur..
En fråga man kan ställa sig själv som chef är också; för vem är det jag är tillgänglig? Och måste man verkligen gå på alla möten? Är vi bara som människor rädda att hamna utanför, att missa någonting som jag kanske borde veta. Den vanligaste återkopplingen jag som HR hör från anställda vad gäller deras chefer är att de önskar att deras chef var mer närvarande, såg och uppskattade dem för det dom gör. Och om de anställda inte mår bra för att chefen inte mår bra, vem är det då som förlorar? Produktiviteten minskar när människor inte mår bra.
Slutligen ett visdomens mammaord från HR: Det finns ingen som tackar den som blivit sjukskriven på grund av utbrändhet. Säg nej ibland och ta hand om dig själv först. Och även om du inte vill höra det, 99% av oss är inte oersättliga. Inte på ditt jobb, inte i din tjänst. Men i ditt liv, där är du oersättlig! Så låt hälsan komma först, utan den har vi ingenting annat.
2 Comments
Lämna ett svar
Annelie tar upp ett så viktigt ämne att jag inte kan låta bli att kommentera, trots att jag har en hel del att göra. För det första vill jag sticka ut hakan och påstå att stress är samma sak som rädsla, och att det inte finns någon stress som är nyttig. Jag har fått ordentliga mothugg när jag har sagt det här, så jag ser fram emot reaktioner. Stress är kanske mer korrekt uttryckt det som händer när man är utsatt för rädsla för att
* inte hinna med det man har lovat att göra
* svika sin barn och närmaste
* sig själv eftersom man inte lever upp till sina ambitioner
* misslyckas med sin karriär
* få sluta på jobbet pga omorganisationer eller andra saker som händer i företag och organisationer.
Jag tror (men det är givetvis ingen sanning) att det är näst intill omöjligt att få kontroll över sin stress innan man börjar kalla den vid sitt rätta namn och bestämma sig för vem det är som har kontrollen – nämligen jag själv. Om JAG inte tar kontroll över mitt liv och tar konsekvenserna av hur JAG lever, så kommer ingen annan heller att kunna göra det. Jag är helt övertygad om att professionell hjälp ibland är viktig, kanske direkt livräddande, men till slut är det jag som äger beslutet.
Låter det präktigt? Kanske det – men jag har varit djupare i stressträsket än de flesta i rollen som ständigt resande VD för ett börsföretag med småbarn och svidande dåligt samvete för hur jag svek min familj.
Men som chef finns det en första regel som man måste hantera: för att leda andra måste man kunna leda sig själv, och dit hör att vara brutalt ärlig mot sig själv och rada upp de saker som man fruktar ska gå åt skogen. Sedan går man genom listan, punkt efter punkt och gör klart för sig hur man hanterar konsekvenserna av ett totalt fiasko. Efter det kan man gå vidare. Det är inte säkert att man kan göra det utan hjälp och stöd, men duckar man för länge kan det gå riktigt illa.
Har strategin hjälpt mig? Absolut. Jag kan fortfarande bli tokstressad över struntsaker, men det snabbt att ta ett mental steg åt sidan och sedan är jag rätt kritisk mot mig själv.
Argumentera gärna mot eller för – stress är en folksjukdom, som borde elimineras.
Hej Kentberg!
Mycket kloka ord. Jag skulle dock vilja kalla det inre och yttre hot. Stress är ju en urgammal mekanism som svarar på just hot med flykt eller anfall. Därav fina stressymptom som höjd puls, hjärtklappning, spända muskler, tunnelseende, ökad adrenalin etc.
Jag tror att mkt stress också beror på kommunikationsbrist. Man missförstår varandra, eller man kommunicerar inte förväntningar. Tex flyttar på en deadline eller berättar att man inte har tid just nu eftersom man redan har en massa annat.
Tillit, respekt, empati och en gnutta ärlighet
Med vänlig hälsning
Annelie