Det blossade upp en intressant diskussion strax innan jul kring employee referrals. Det hela startade med ett inlägg på hrbloggen.se kring employee referrals vilket ledde till en intressant diskussion på Facebook som resulterade i ytterliggare ett inlägg på HR Bloggen och som gav upphov till någon form inlaga mot employee referrals av Magnus Dalsvall. (Jag gissar att Dalsvall sett diskussionen på HR Bloggen även om han inte direkt refererar till den i sitt inlägg.)

De främsta argumenten mot att jobb med employee referrals (det fräcka ordet på att tipsa om folk) är att mångfalden drabbas. Att den gör det är alldeles uppenbart om man tittar på den utifrån hur traditionell nätverksrekrytering gått till. För när tips förr handlade om att du skulle känna rätt person som du träffade över lunch och på så vis fick tips om handlar det idag mer, så som jag ser det, att använda sina anställdas nätverk för att nå ut. Och det fina med det är att de nätverken i de flesta fall är öppna nätverk. Att låta anställda tipsa om ett jobb via LinkedIn eller Twitter leder att fler ser och kan söka jobbet än om så inte hade varit fallet. Det tycker jag är en viktig poäng som inte riktigt belysts. Jag vågar till och med sticka ut huvudet och påstå att en väl genomförd employee referral-strategi ökar chanserna till att få en arbetsplats med mångfald. Det ökar transparensen och det ger människor vägar in i företag.

Och är det så svårt att få till det här? Både ja och nej. Det tekniska handhavandet med att få folk att dela saker är enkelt men att få folk att engagera sig i att dela jobb, tipsa om personer och vara en del av rekryteringsprocessen är klurigt. Därför tycker jag att ett employee referral-program handlar mer om ledarskap än om teknik och praktiskt genomförande. Vad tycker du?