Häromdagen hörde jag talas om en tradition av MBL-förhandlingar som tillämpas inom en av våra myndigheter.
Bakgrunden är följande: när en vakans uppstår, annonseras denna internt i första hand. Men innan annonsering måste annonsen utformas. Och – här kommer det intressanta; annonsens form MBL-förhandlas. Själva strukturen, snarare än innehållet, måste tas upp vid en separat förhandling mellan arbetsgivare och fackliga parter. Det är inte utan att jag grubblar på hur man bedömt en fråga för att få den att landa på denna nivå för MBL.
Hur ser relationerna mellan parterna ut i en organisation där aktiviteter av administrativ karaktär och som i de allra flesta fall bör ha standardiserats, ständigt ska upp på förhandlingsbordet? Och – oroväckande tanke – vilka andra frågor av samma dignitet behandlas under samma former….?
Antalet vakanser som uppstår under ett år kan uppgå till en ansenlig mängd och därmed antalet förhandlingstillfällen (inklusive förberedelser). Är det verkligen så organisationens medel är tänkta att användas för att ge effekt?
I just denna organisation kan det vara ett symptom på en kultur som gått överstyr och med det menar jag att MBL-förhandlingar och samverkan riktas mot annat än de frågeställningar som fack och arbetsgivare snarare borde engagera sig i och som benämns kärnverksamhet i många fall.
Vad anser den kloka läsekretsen?