Blogga på HR-Sverige bloggen var nog bland det fösta jag läste som ny medlem i HR-Sverige.  Ja men varför inte, tänkte jag, nu när jag blivit medlem och allt.

Har jag bloggat förut? Nej! Har jag stenkoll på det senaste inom HR? Nja. Gillar jag att socialisera, kommunicera, prata om och lära mig mer om HR? Definitivt!

Jag räknar kallt med att det räcker.

Som i alla sammanhang kanske man ska börja med att presentera sig. Anna Wikman, 28år. Dalkulla som älskar all form av skidåkning, träning och att umgås med för mig mer eller mindre kända människor. Är dessutom nyexaminerad personalvetare från Linköpings universitet. Tog min magisterexamen för exakt 95 dagar sedan.  *Grattis till mig!* Nu jobbar jag med chefrekrytering och har som nyinflyttad precis börjat upptäcka det fantastiska med Stockholm.

Hur som helst.. Nu efter att ha pluggat i fyra långa men lärorika år så ska jag och mina kursare äntligen ut i verkligheten, bli vuxna, skaffa oss HR-jobb, göra karriär, göra en skillnad inom HR-området. Få HR att räknas.

Och kämpa!

För kämpa det kommer vi ju att få göra.. det har alla sagt till oss från dag ett av utbildningen. Ni kommer att få slåss mot ekonomerna, om jobben om makten om platsen i ledningsrummen, slåss mot ingenjörerna för att visa att HR är viktigt att det inte bara produktionskalkyler och materialkostnader som räknas. Det stod föreläsare och sa att som blivande personalvetare måste ni kämpa för rätten att utföra det jobb ni är utbildade för att göra..

Under tredje året av min utbildning hade vi en gästföreläsare, Johan Berglund, och tillika författare till avhandlingen ”De otillräckliga” – en studie om personalspecialisternas kamp för erkännande och status. Bara titeln gör mig nästan lite illamående.. är det  verkligen så det ska vara hädanefter? Vi ska kämpa för vår existens, för erkännande, för att få göra vårt jobb?

Två vänner till mig, Malin Dahlqvist och Anna Elvtegen skrev en magisteruppsats på ämnet ”Vad spelar HR för roll? – en studie om chefers uppfattning om HR” I uppsatsen kommer de fram till att HR inte ses som en strategisk part och inte heller fullt ut som en funktion för utveckling.  HR har enligt denna studie inte tillräcklig förståelse för verksamheten för att kunna få den legitimitet som de borde ha. En bra och intressant uppsats som faktiskt väcker en hel del tankar. Men är det verkligen så som Malin och Anna’s studie visar, eller så som det Johan Berglund skrev i sin avhandling?

Jag vill inte tro på det! Vägrar! Jag är nyutexminerad, fick jobb innan examen och tänker bannemig inte sätta mig tyst i ett hörn och vänta på att det ska bli ”HR’s tur”. Jag inser att det inte går att lulla runt och tro att så länge medarbetaren trivs så är mitt mission completed. Jag måste också tänka på affärerna, på ekonomin, på produktionen.. ha förståelse för verksamheten jag verkar i för att kunna göra ett bra jobb..MEN utan att glömma att det även finns medarbetare. För utan de båda finns väl inget företag?

Jag är ett blåbär som yrkesverksam inom HR-området och för de riktigt luttrade gamla rävarna inom HR kanske jag låter naiv. Men jag kan och vill inte riktigt acceptera att jag som HR-ansvarig på ett företag inte ska kunna förstå och drivas av affären. Jag vägrar dessutom sitta i ett hörn och ”vänta på min tur”. Jag vill ut och förändra världen, och det nu! Kommer jag konstant att behöva kämpa för min rätt att göra mitt jobb? Jag hoppas inte det och ser med grym tillförsikt och förväntan fram emot mitt kommande yrkesliv.

Skulle någon vilja läsa Malin och Anna’s uppsats så kan jag förmedla den vidare..