Ett av de vanligaste sätten att hamna både på HR Sverige och på HR Sverige Bloggen är att man googlar vad en personalvetare egentligen gör. Vi vill såklart hjälpa till att upplysa om vad det är man kan göra efter att ha läst till personalvetare och frågade därför medlemmarna på vår LinkedIn-grupp HR Sweden om hjälp att förklara vad det är dom gör om dagarna. Fram till 24 december får du varje dag träffa en person inom HR-området. Du hittar fler exempel på vad folk inom personalområdet gör här.

Vem är du?

Jag heter Mattias Johansson och kommer ursprungligen från Småland. Efter mina högskolestudier valde jag att flytta till Göteborg där jag bott och verkat i ca åtta år.

Vad gör ditt företag?

Academic Work är Sveriges tredje största rekryterings och bemanningsföretag inom tjänstemannasektorn. Vi har valt att specialisera oss mot ”young proffessionals” och att hjälpa unga akademiker och studenter vidare i karriären. Vi jobbar med konsultuppdrag på deltid och heltid samt rekryteringar inom de flesta branscher och yrkeskategorier.

Vad är din roll i företaget?

Jag arbetar som rekryteringskonsult och ansvarar för att genomföra hela rekryteringsprocessen åt våra kunder. Jag genomför även kapacitets- och personbedömningstester på våra kandidater.

Hur har du hamnat där du är idag?

Jag startade mina bana inom resebranschen under ett antal år där jag arbetade med allt ifrån administration, försäljning och slutligen inom rekrytering av säsongspersonal. Därefter gick jag vidare till rollen som rekryteringskonsult vilket jag har gjort under senaste fyra åren varav två på Academic Work.

Relaterade inlägg:

1. Vad gör en personaladministratör?
2. Vad gör en chef?
3. 2011 är det dags för HR att se kandidaten som en konsument!

Under lunchen idag hade jag en väldigt intressant diskussion med en kompis. Vi kom in på ämnet sociala medier och varför man bör vara med på tåget. Jag berättade för honom att vi på iNEED har rekryterat 4 personer via Twitter bara den senaste månaden. Detta genom att bygga upp ett allt större nätverk av människor som har förtroende för det vi håller på med. Skälen till att finnas med på den sociala arenan är många, att välja utanförskap är att ge andra människor en fördel i alltför många aspekter.

En av våra gemensamma vänner blev nyligen av med sitt jobb och vände sig bland annat till mig för att få lite tips. Han har valt att stå utanför FB, Linkedin och alla andra sociala kanaler. Hans dilemma är inte bristen på kompetens, snarare bristen på sociala kontakter. Trots att han är socialt superbegåvad och en ambitiös och duktig kille, så är hans kontaktnät alltför begränsat. Detta ligger honom i fatet nu när han är på jakt efter ett nytt jobb. Dessutom kommer det sannolikt att ytterligare ligga honom till last när företagen kommer att göra en bakgrundskontroll på nätet och knappt hitta någon information om  honom.

Under de åren jag själv har varit aktiv i olika forum har jag lärt mig oerhört mycket. Det existerar regler och vett & etikett, precis som i riktiga livet, även om man till en start inte riktigt förstår ”språket”. Det är en viss chargong och det sociala spelet kan ibland verka oförståeligt. Jag vet inte hur många gånger jag har fått kommentarer från kompisar om hur ”ointresserade de är av att veta vad någon äter till middag”.  Varför skriver då vissa vad de äter till middag? Jo det känner ett behov att berätta det och därmed få dela med sig av sin vardag. Oavsett hur spännande eller ickespännande våra liv är, så finns ett behov av att dela med sig, att få bekräftelse och att få göra sin stämma hörd. Facebook är egentligen inget som skapar något, det tillgodoser bara ett grundläggande behov som nästan alla av oss har.

Twitter som kanal, tillfredsställer på ett mycket snabbare sätt detta behov genom att man konstant delar med sig av allt. Det handlar om att vara intressant, rolig, nyttig, informativ, känd eller något annat som gör en spännande. Om man konstant är tråkig och inte delar med sig väljer folk att avfölja en, vilket kan tolkas som att bli avvisad. Detta är något som ingen aktiv twittrare tycker om, oavsett om man erkänner det eller inte. Vad är då vitsen med att hålla på med allt detta? Kontakter, kontakter och återigen kontakter! Helt plötsligt kommer du att skapa dig själv ett nätverk som spänner över yrkeskategorier, åldersgrupper med geografisk spridning där allt är möjligt. Du kommer att upptäcka en hjälpsamhet av sällan skådat slag och att världen är en bra mycket bättre plats än du egentligen trodde. Kontaktnätet som byggs upp kommer att bana väg i riktningar du inte trodde, vilket i sig är väldigt spännande. Människor du inte trodde dig ha något gemensamt med kan visa sig vara fantastiska, spännande och jätteintressanta. Fördomarna kommer att ställas på ända och det om nåt är positivt.

Att förena det sociala samspelet kan också visa sig vara ditt karriärmässigt bästa trick. Att förena nytta med nöje, berika sitt liv och allt detta till priset av 0 kronor måste väl ändå vara för bra för att vara sant?! Svaret på den frågan är otvivelaktigt nej!

Har du inte förstått vitsen med sociala medier, är du helt ointresserad av andra människors matvanor eller nöjen, tycker du att andra människor är jobbiga för att de håller på med mobilen. Oavsett vad du tycker, sätt igång att delta i det sociala spelet. Det kommer att ge dig utbyte i någon form, oavsett karriär, vänskap eller något annat. Gör det nu, sitt inte och vänta!

Relaterade inlägg:

1. HR och sociala medier
2. Effektivisera mera med sociala medier
3. Arbetsrätt och sociala medier

Rekrytering är ett kärt ämne för den här bloggen. Det är också rekrytering som diskuterats flitigast i ”HR-timmen” på Twitter. Alla har en åsikt om rekrytering, alla kan relatera till rekrytering och alla har någon form av erfarenhet kring rekrytering. Min uppfattning är att åsikterna om hur en rekrytering skall genomföras grovt kan delas upp i två läger, de som tycker att man ska rekrytera efter passion och känsla för kandidaten och de som tycker man skall använda stöd i de vetenskapliga metoder som finns. Själv tillhör jag den senare gruppen och tänkte i det här blogginlägget på ett enkelt och överskådligt sätt försöka förklara vad som egentligen avses när vi i den senare gruppen hävdar att man ska rekrytera kompetensbaserat. Det blir som sagt en kortare översikt som mer påvisar vilka olika steg som finns än en djupodlad beskrivning av varje steg. Är du intresserad av att fördjupa dig i ämnet rekommenderar jag dig att läsa Kompetensbaserad Personalstrategi av Malin Lindelöw eller Arbetspsykologisk testning av Hunter Mabon. På siten kompetensbaserad.se finns också mer information kring kompetensbaserad rekrytering.

Kompetensbaserad rekrytering tar sin utgångspunkt i en behovsanalys. Behovsanalysen startar med att man kopplat till verksamhetens mål utformar en ansvarsbeskrivning och mål för den aktuella tjänst man vill utlysa. Baserat på denna behovsanalys utformar man en kravspecifikation. Kravspecifikationens betydelse kan inte överskattas. Det är den som är utgångspunkt för den eventuella rekryteringen och det är där man på förhand bestämmer vilka eventuella utbildningar, kompetenser och erfarenheter som kandidaten man letar efter skall besitta. Gällande kompetenser är det önskvärt att man i organisationen ena kring vad man lägger för värdering och definition kring olika kompetenser. Detta för att organisationen enkelt ska veta vad som till exempel avses med en viss kompetens.

Utifrån kravspecifikationen väljer man hur man skall ta emot ansökningarna. Det vanligaste förfarandet är att skicka in sitt CV men en del företag jobbar också med att kandidaten fyller i sina uppgifter i ett formulär på hemsidan. Det senare underlättar för företaget i urvalsarbetet eftersom alla kandidater presenteras på ett likvärdigt sätt. Detta ger också en ökad objektivitet och gör det lättare att jämföra kandidater.

Efter att kravspecifikationen utformats och man har valt sätt att ta emot ansökningar på är det dags att välja val av annonsmedium. Här finns onekligen en uppsjö av olika alternativ. Att organisationer fortfarande betalar hutlösa summor för tidningsannonser övergår mitt förstånd. Om jag fick bestämma skulle de pengarna möjliggöra att jobbannonser sprids avsevärt mycket effektivare än de gör idag.

Förhoppningsvis leder annonserande till att organisationen får in en mängd ansökningar vilket leder fram till urvalet. Här brukar ansökningarna gallras i olika steg. De ”måste-krav” man satt upp i kravspecifikationen brukar utgöra grunden för grovgallringen. Exempel: Tjänsten kräver körkort vilket då blir ett måste-krav. Grovgallringen sorterar direkt bort de kandidater som inte har körkort.

Gallringen leder till att ett par kandidater som möter kravspecifikationen tas fram. Dessa vill man träffa och kallar dem därför till en första intervju. Intervjun baseras på en kompetensbaserad intervjuteknik och en strukturerad intervjumall där varje kandidat undersöks mot de kompetenser som i kravspecifikationen ansetts viktiga.

Efter detta kan arbetspsykologiska tester komma att användas. I vilken utsträckning och omfattning detta används beror i mångt och mycket på vilken tjänst som skall tillsättas. Relevansen i att använda ett arbetspsykologiskt test för en lite mindre kvalificerad tjänst tycker jag kan ifrågasättas.

Ett ofta använt verktyg innan man slutligen anställer en kandidat är referenstagning. Referenstagningen skall betraktas som en intervju och genomföras på ett strukturerat sätt där återigen kravspecifikationen ligger till grund för frågorna som ställs.

Till slut anställs förhoppningsvis kandidaten.

Vad tycker ni, är kompetensbaserad rekrytering det enda rätta eller finns det alternativ?

Relaterade inlägg:

1. Rekrytering via Twitter
2. Social media + rekrytering = Sant?
3. Rekrytering 2.0 – eller?

Många studenter tar idag dubbla examina, vilket borde vara en vink till högskolor och universitet om att utbildningarna de erbjuder inte innehåller den bredd som behövs för att nyutexaminerade studenter ska få en stabil grund att stå på när de ger sig ut i arbetslivet.

Så skrev Johan Norrfjärd i sitt inlägg igår. För bara några månader sedan hade jag varit beredd att hålla med.  Idag ställer jag mig snarare frågan – vad menas med en stabil grund? Som jag ser det är dubbla examina inte ett resultat av högskolors och universitets bristande insikt i vad deras utbildningar borde innehålla, utan snarare en effekt av studenternas eget bristande självförtroende.

I Sverige är vi strukturerade. Vi läser en inriktning på vår eftergymnasiala utbildning och sedan styr den inriktningen många gånger resten av vårt yrkessamma liv. Jag som har läst PA-programmet förväntas söka anställning inom bemanning, rekrytering eller HR. Det är inte så värst troligt att jag, som PA-utbildad i Sverige, i slutändan arbetar som VD för något finansinstitut. Utomlands ser det annorlunda ut, har jag förstått. I t.ex. Storbrittannien och Frankrike ser det annorlunda ut. Där kan en student ha en examina i ämnet historia eller filosofi och ändå med stor möjlighet sluta som VD för… ja, i stort sett vad som helst. Utomlands värderas den akademiska examen som sådan högre. Inriktning spelar mindre roll.

Som jag ser det ÄR den akademiska examen en stabil grund för studenterna att stå på när de kommer ut i arbetslivet. Vi får lära oss att bli mer analytiska, vi lär oss att snabbt ta till oss, hantera, värdera och analysera stora mängder information, vi lär oss ett kritiskt synsätt. Att tro att en, eller två utbildningsinriktningar som en dubbel examina innebär, ska ge oss allt vad vi behöver för ett helt yrkesliv framåt känns för mig som något naivt. Däremot har vi fått lära oss att använda verktygen för att bättre kunna hantera många av de situationer vi kommer ställas inför.

Missförstå mig rätt, jag skriver inte att en dubbel examina är något dåligt. I dagens Sverige gynnar det säkert många att ta två. Men hur vill vi som arbetar med (eller kommer att arbeta med) rekrytering, bemanning eller på företagens HR-avdelningar att det ska se ut i framtiden? Vi styr trots allt inriktningen på framtidens arbetsmarknad.

Relaterade inlägg:

1. Driftighet och lojalitet
2. Aaah, jag är skeptisk…
3. Tänka fritt, tänka rätt

För ett par dagar sen uppstod en spännande och intressant diskussion på Twitter kring validitet i urvalet vid en rekryteringsprocess. Det har tagits upp tidigare i lite olika inlägg här på HRSverige. Jag har försökt ha en semi-låg profil i frågan eftersom jag först och främst är en nykomling i rekryteringsvärlden, men även för att jag inte gärna velat skylta med min egen enfaldighet. Det jag känner mig avigt inställd till i sammanhanget är övertron på rättvisa, vilket många tror blir effekten av högre validitet i rekryteringsprocessen.

Jag ställer mig skeptisk till begreppet ”rättvisa” som en allomfattande sanning. Först och främst anser jag att rättvisa är något socialt konstruerat. Vi bestämmer vad vi anser att begreppet rättvisa är eller bör representera. Rättvisa för mig är att den som ansträngt sig mest ska får mest cred. Rättvisa för någon annan kan stå för att alla ska få lika mycket. Jag upplever rättvisa som något luddigt som är beläget långt, långt borta. Kan liknas vid tron att man ser en oas i öknen. Det ser ut att bli bra om vi bara tar oss dit, men det kan lika gärna kan visa sig vara en illusion…

Efter att ha läst vetenskaplig statistik har jag även drabbats av en stor skepsis till statistiskt säkerställda resultat. Detta är resultat av bearbetade och manipulerade data. Det som styrker en forskares synvinkel tas med, annat mörkas. Visst, även ett icke-resultat kan vara häftigt att ta med för att visa någon slags poäng. Men ändå. Det är forskarens manipulation av data som styr. Alltså har jag även svårt att förhålla mig till validitet. För det hänger ihop med statistik.

För att ytterligare bevisa min egen enfaldighet är jag även skeptisk till konceptet ”vetenskap”. För mig är vetenskap en viss grupps övertygelse om att just deras synsätt är rätt. För att göra det tydligare tänker jag därför jämföra vetenskap med religion. Det sägs att vetenskap och religion är varandras motpoler, men som jag uppfattat det befinner de sig närmare varndra än så. Olika religioner har olika namn på sina gudar och en viss uppsättning av värderingar. Olika vetenskaper har olika namn på sina teoretiker och en viss uppsättning av värderingar. Alla är starkt övertygade om att de har rätt.

Men i efterhand måste jag ge med mig. Det är bra med validitet. Det är bra med en standardiserad rekryteringsprocess. Självklart är det bra. Jag menar, kan jag dissa alla de här bra argumenten från en mängd begåvade människor som jag har stor respekt för, för att min magkänsla säger att de har fel, då måste jag också inse att vår magkänsla leder oss snett ibland. Vid de tillfällena behövs det en ryggrad som stabiliserar – validitet. Hur ogärna jag än vill erkänna just det.

Det som jag känner ha kommit i skymundan i diskussionen tidigare är någon form av insikt om att rekrytering inte är svart eller vitt. Det är grått, rosa, lila – blandat. Vi vill gärna säkerställa och bygga in vår verklighet i små fyrkantiga lådor så att vi aldrig någonsin ska kunna göra fel i framtiden. Vi vill ha kontroll. Men en rekryteringsprocess innehåller osäkra moment precis som livet i övrigt. Som jag ser det är inte den bästa rekryteraren den som aldrig gjort en felrekrytering, utan snarare den som lär av sina misstag och blir medveten om risker och möjligheter och hanterar dem på ett tryggt och klargörande sätt.

Errare humanum est.

Relaterade inlägg:

1. Dubbla examina
2. Omfattar framtiden alla?
3. Driftighet och lojalitet

Först – inget Veckans HR förra veckan. Se fram emot en extra lång upplaga på söndag.

Vi har precis påbörjat en ny kurs i skolan, rekrytering och omställning står på schemat fram till juni. Under den inledande föreläsningen diskuterades det validitet och att inte rekrytera på magkänsla när det enligt konstens alla regler faktiskt finns metoder för att genomföra en rekrytering på ett vetenskapligt beprövat sätt. Varje gång jag i något sammanhang nämnt att magkänslan inte skall användas som främsta verktyg har jag fått frågor på om det verkligen kan stämma. Ska inte ge mig in en lång utläggning om validitet (vill ni läsa mer om det finns en lång diskussion om detta i vårt forum)

Men varför kommer alltid motfrågan? Är rekrytering det område som ska lämnas utanför det vetenskapen kommit framtill? Stampar vi personalvetare och psykologer på en öm tå när vi hävdar att personkännedomen hos människor som rekryterar med magkänslan som främsta instrument inte är vad den ska? Måste vi som besitter kunskapen blir mer ödmjuka i vår förmedling av den?

Relaterade inlägg:

1. Aaah, jag är skeptisk…
2. Glöm CV:t – tänk portfolio
3. 2011 är det dags för HR att se kandidaten som en konsument!

Detta ställer stora krav på din förmåga att prioritera, arbeta självständigt och ta egna initiativ samtidigt som du är van att arbeta i en större helhet. Du är flexibel, öppen och utåtriktad och har lätt för att samarbeta och kommunicera samt driva och avsluta ärenden.

Det här är en förhållandevis vanlig formulering i en platsannons. Personen de söker till den här tjänsten ska vara driftig, öppensinnad, orädd och självgående.

När de sedan valt ut sin favoritkandidat och gett denne en anställning kräver arbetsgivaren lojalitet. Mer än en arbetstagare har fått lämna sitt jobb p.g.a. något som nuförtiden kallas illojalitet (tänker närmast på Facebook-incidenten du kan läsa mer om här och här).

Lojalitet och illojalitet verkar vara ett av samhällets mest godtyckliga begrepp just nu. Vad som är vad är helt klart en bedömningsfråga och jag tänker inte ge mig in i diskussionen om vem som hade rätt eller fel i den situation jag just länkade till. Det är inte där mitt intresse ligger. Mitt intresse har snarare fastnat i frågeställningen kring om inte de vida och svårdefinierade begreppen lojalitet/illojalitet fungerar som en ”driftighets-dödare”.

En driftig, öppensinnad, orädd och självgående person kommer att skriva, prata, sprida information omkring sig. Om sig själv, om sin arbetsplats, om sin tillvaro, om sina nya meriter. Om det är på sin blogg, Twitter, Facebook eller över en öl eller middag med vänner och bekanta spelar antagligen inte så stor roll. En sådan person kommer också att hålla radarn uppe då det gäller arbetsmarknaden, vilka nya tjänster som ”släpps” i branschen och vilka nya företag som poppar upp i närområdet. Det är så den här personen har kommit så långt som till en anställningsintervju – genom att ha ögon och öron öppna, att vara på sin vakt.

I sin vidaste och mest paranoida betydelse kan de flesta händelserna i föregående stycke placeras in i kategorin ”illojalt betéende”.

Ni som arbetar med HR och arbetsrättsliga frågor: hur fungerar de här begreppen i praktiken? Finns det skrivelser där anställda kan läsa vad som anses som illojalitet från arbetsgivarens sida? Är det någon form av ”trial&error”-metodik som styr? Eller är det så att man snarare vänder sig till juridisk praxis?

Relaterade inlägg:

1. Omfattar framtiden alla?
2. Dubbla examina
3. Tänka fritt, tänka rätt

Att rekrytering via sociala medier är ett hett ämne råder det ingen tvekan om. Vi kan läsa om hur man ska bygga upp sin nätprofil något som jag själv varit med och gett tips kring i tidningen Studentliv. På den andra sidan av myntet, det vill säga rekryterings-sidan, saknas det mig veterligen artiklar, åsikter och how-to:s. Jag ska försöka att på ett överskådligt sätt beskriva hur jag försöker tänka när jag rekryterar via Twitter. För att bäst tillgodogöra sig innehållet bör man ha i alla fall lite kunskap om vad Twitter är och hur det fungerar. Har du inte det rekommenderar jag dig att först läsa Helen Alfvegrens ”Guide till Twitter” och Anna-Carin Carnebros ”Nyckeln till Twitter: prata med, inte till”.

Nedan så skriver jag rekrytering men om vi ska vara ärliga har nog ingen nått så långt att vi genomför hela rekryteringsprocesser genom sociala medier. Det som beskrivs nedan är search-delen av en rekryteringsprocess. När väl kandidaten är lokaliserad då har kandidaten genomgått den sedvanliga proceduren med telefonavstämning, intervju och referenstagning. Bra att bära med sig.

Ok, så du har bestämt dig för att din nästa rekrytering skall ske via Twitter som du har hör att det snackas så mycket om den senaste tiden men hur går du då tillväga? Vi utgår från att du har ett konto registrerat på Twitter som antingen är ditt privata konto eller  ditt företagskonto. Redan här står du inför ett ganska stort val. Om du väljer att göra det via ditt privata Twitter-konto så flyter arbetsliv och privatliv ihop men å andra sidan får du troligtvis lättare att bygga upp och skapa relationer. Gör du det via ett företagetskonto blir det mer kopplat till företaget men å andra sidan får du lite svårare att skapa och bygga relationer.
Jag förespråkar och använder mig själv av det förstnämda.

Som företag är det här en viktig fråga att ta ställning till för sker rekryterande över en anställds privata Twitterkonto kommer värdet och interaktionen att följa med den anställde om denna eventuellt skulle sluta. Sker rekryteringsarbetet över ett privat Twitterkonto får man på något sätt hitta en lösning som gör att informationen som genereras stannar hos företaget. I alla fall tror jag att de flesta företag förespråkar en sådan lösning.

Vilken lösning som än väljs så är det viktigt med dialog. Dina potentiella kandidater kommer inte följa dig utan vidare utan för att bygga upp en skara som följer dig krävs det att du är aktiv och för en dialog med människor. Om ett jobb sprids beror enligt min åsikt vilken relevans den har bland de du följer. Vill du ha viral spridning av dina jobb så bör du rikta in dina tweets och pinga personer inom relevant område. En lite kartläggning av personer är därför att föredra. Det  kan låta krasst men för att enklare hålla koll på sina följare rekommenderar jag att skapa listor på Twitter, på så sätt håller du reda på att X jobbar inom data.

Varje gång jag har skickat ut ett jobb har jag varit noga med att koppla någon form av mätverktyg till den länk jag skickar ut. I början använde jag mig mycket av en tjänst som heter emp.ly som lät mig mäta hur många gånger en länk klickades och hur många gånger den spreds vidare. På så sätt var det enkelt att se om jobbet hade relevans att spridas i mitt nätverk eller inte. Rekordet för spridning av en annons var för en webbutvecklartjänst som spreds vidare 98 gånger och klickades på över 800 gånger. Tjänsten tillsattes senare via en ansökan som kom in just på det här sättet.

Nu på senare tid, när jag börjat jobba på Social Honesty, har jag använt det verktyg vi utvecklat SocialCruiter som gör precis det emp.ly gör plus lite till. Med SocialCruiter kan jag se vem som sprider jobbet vidare och dessutom importera listor från rekryteringsprogram.

För mig har mätbarheten varit viktig, jag har inte vetat vilka kanaler som fungerat och vilka som inte fungerat och jag har hela tiden kontinuerligt följt upp och tittat på vilka jobb som sprids hur. Helt klart spännande att följa hur ett jobb sprids viralt! Dessutom effektiviserar det hela tiden processen att veta vem man ska fråga om hjälp med vilket jobb.

Rekrytering via sociala medier är i sin linda och det här är hur jag har valt att jobba. Värt att notera är att jag inte primärt använder mitt Twitterkonto för att rekrytera utan finns på Twitter för att jag tycker det är väldigt roligt, spännande och lärorikt. På twitter hittar du mig under @jsundlo och jag diskuterar mer än gärna rekrytering via Twitter!

Relaterade inlägg:

1. Twitter & HR
2. Twitter, oh Twitter.
3. Rekrytering från ett HR-perspektiv

Nästan varje dag när jag slår upp tidningen läser jag om företag som anser att bristen på kompetent arbetskraft är ett av de största hoten. 2011 är igång, hjulen snurrar för fullt och helt plötsligt går ljuset upp att det faktiskt kommer att krävas duktiga människor för att leverera på företagets nyckeltal! I Svd läste läste jag i förra veckan att Adecco gick ut och varnade att de kommer att behöva tacka nej till uppdrag redan denna höst. I gårdagens DI gick företaget Bombardier ut och sade att de kommer att behöva anställa 250 ingenjörer men dessa går inte att hitta i Sverige så de måste börja leta utomlands. Signalerna är tydliga och ändå verkar många företag inte ta detta på allvar.

Om man bryter ner detta en smula och börjar fundera på hur man å ena sidan sitter med en arbetslöshetssiffra på drygt 8 % och ändå inte hittar personal, då blir det hela lite mer intressant. Börja med att skärskåda en platsannons och läs vad det verkligen står, då börjar ljuset gå upp åtminstone för mig. Det finns väldigt många ”5 års erfarehet av xxx krävs” ”utbildning inom xxx krävs” ”du skall kunna xxx” och så vidare. Kraven är tydliga och jag är övertygad om att de skrämmer en hel del människor från att ens ansöka. Däremot kommer det alltid finnas en hel del som söker allt, men detta är ett annat problem. En fråga som jag finner ganska intressant är – hur mycket kan en människa lära sig? Kan det vara så att man trots total avsaknad av branscherfarenhet faktiskt kan lyckas ändå? Hur många kunde systemet, arbetsuppgifterna och det interna språket när de började där? Min gissning är att de flesta har lärt sig det mesta sedan de började där.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, att jag tror att många företag måste börja ifrågasätta sig själva vad som VERKLIGEN är måsten i en platsannons! Utifrån detta bör man sedan satsa mer på att ge varje nyanställd en ordentlig introduktionsutbildning och en bra verktygslåda för att klara av sina arbetuppgifter. Då behöver man inte stirra sig blind på en persons tidigare erfarenheter och utbildning, utan kan fokusera mer på vad personerna vill bidra med, vilket engagemang de har och vilken energi de kan tillföra. Man skulle dessutom lämpa över en del av ansvaret på den sökande att verkligen tänka till på varför man vill ha det specifika jobbet. Med ett förändrat språk och ett annorlunda ”tänk” i sina annonser, kommer man garanterat att vaska fram en hel del guldkorn som man tidigare inte nått fram till.

Dialog är till skillnad från monolog, tvåvägs, vilket innebär att man faktiskt kan nå fram med sitt budskap. Titta bara på användandet av sociala medier, där bygger all kommunikation på att man delar med sig, att man är personlig och att man är ärlig. Att våga sticka ut och vara äkta kommer garanterat att öka sannolikheten till att nå ut med sitt budskap. Börja fundera på hur Ni som arbetsgivare kan bli världens bästa på att faktiskt lära upp människor på ett bra och enkelt sätt, det finns ett gäng fördelar med det. Då finns möjligheten att verkligen få människor som brinner! Det finns garanterat en hel del influenser att hämta från skolans värld, de gör detta varje dag!

Relaterade inlägg:

1. 2011 är det dags för HR att se kandidaten som en konsument!
2. Vad har Timo och Chopin med arbete att göra?
3. Svenska företag, avstigning eller påstigning – tåget går!

Efter att ha genomfört möten med ett stort antal HR chefer under många år har jag insett att vi i Sverige besitter en gedigen kompetens inom detta område.  Oavsett storlek på organisation så finns det nästan alltid ett genuint intresse av människor och  utveckling, vilket jag finner oerhört glädjande. Det råder heller ingen brist på engagemang och det finns en nyfikenhet att lära sig. Att jobba inom HR området innebär ett stort ansvar och det spänner i regel över hela företaget. För några år sen var det många huvuden som hängde och samtalen handlade ofta om avveckling istället för tillökning. Idag blåser det dock varmare vindar över företagssverige vilket givetvis påverkar HR området. Idag handlar utmaningarna snarare om att hitta rätt personer, vilket är ett långt mycket roligare ”problem”. Det finns dock en bit jag saknar inom detta område och det rör sig mer om att tänka större, att inta ett vidare perspektiv och ett förändrat synsätt när det handlar om att nå fram med sitt budskap.

I drygt 8 års tid jobbade jag på GE, som då var världens största företag. Under den tiden lanserade man bland annat Quality som ett begrepp. Detta har sedan anammats av många svenska företag och grundtanken bygger på att genomlysa sina processer för att hitta ev ”läckor”, d v s brister. Six Sigma blev ett begrepp som flitigt nämndes och många företag var nyfikna på detta. Själv drev jag ett antal projekt inom ramen för detta och samtliga dessa bygger i grunden på att förenkla processen för att få en mer nöjd kund och i slutänden tjäna mer pengar. Jag är den förste att skriva under på att detta i grunden var ett amerikanskt påfund som inte alltid var anpassat för svensk marknad, däremot fick jag med mig några väsentliga bitar som jag anser vara tillämpningsbara här hemma.

Det jag anser vara relevant för HR är något som kallas ”wing to wing” och det bygger på att se hela processen. Man börjar alltså redan från kunden och genomlyser hela processen fram till leverans och mottagande. I HR.s fall skulle detta innebära att arbetet börjar redan innan kandidaten har ansökt om ett specifikt jobb. Det handlar alltså om att börja tänka vidare och inte se arbetets start vid själva annonsen. Frågor som är relevanta kan vara följande:

• Hur vill kandidaten ansöka?
• Var finns kandidaterna?
• Är det viktigt att kandidaten måste gå en traditionell väg?
• Vem kommunicerar ni med på er hemsida?
• Hur attraktiva är ni som arbetsgivare?
• Hur synliggör ni er själva som företag?
• Vilket svar får kandidaten när de söker?

Detta är några saker av alla de saker som är viktiga att tänka på. Att HR måste ta hjälp av marknad är jag helt övertygad om. I den senaste undersökningen gjord av IC-potentials Personalchefsindex svarar 46 % av personalcheferna att den största utmaningen 2011 är att hitta kompetent personal. Med detta i åtanke måste HR helt enkelt börja tänka som en B2C verksamhet, det handlar om att se kandidaten som konsumenten och förstå vad som denne triggar på! Konsumentverkamheter har väldigt stor kännedom om hur vi konsumenter rör oss, vilka beteenden vi har, när vi är som mest shoppingbenägna etc. Är det någon som vet vilken dag i veckan som de flesta personer söker sina jobb? Vet någon hur lång tid en person spenderar på att läsa en platsannons? Hur lång tid tar det att fullfölja en ansökan i en klassisk databas?

Efter att ha studerat detta beteende i över 2 år tycker jag mig ha bra förståelse över det mönster som finns därute. Det finns klara trender när människor väljer att söka sina jobb. Det är ingen slump hur det fungerar, det finns en naturlig förklaring till varför det ser ut som det gör. Det jag vill ha sagt med detta är en sak: Prata med marknadssidan, börja fundera på hur ni tillsammans kan göra för att hitta de bästa medarbetarna! Att människor är de som gör företaget är vi förhoppningsvis ense om, så låt oss börja tänka mer marknadsorienterat även i vårt sökande efter rätt personer. De företag som inser detta kommer garanterat ha en fördel i sitt arbete med sitt employer brand.

Låt 2011 blir året då HR börjar samarbeta med marknad och ser kandidaten som en konsument. När förståelsen ökar, så kommer garanterat utformningen av en annons att se annorlunda ut och timingen för publicering kommer att ändras. Ta även en diskussion kring de kanaler som finns. Sociala medier kommer säkerligen vara en ny kanal som får sitt genomslag.

Lycka till!

Relaterade inlägg:

1. Arbetskraftsbrist – dags att börja göra om platsannonserna.
2. HR-spådom 2011
3. Årets HR-blogg 2011!