Företagets sociala ansvarstagande (eller brist på), en tankeväckare…

… kan HR-avdelningen väcka en tanke hos organisationen? Kan HR-avdelningen få organisationen att få sig en tankeställare? Ja, det kanske vi kan, och det ska jag försöka göra här, idag, nu, med din hjälp.

The Greatest Poverty
B Tal / Foter.com / CC BY-NC

Varför lever en miljard människor i fattigdom trots att världen är rikare än någonsin?! Och vad kan vi på HR göra åt saken?!

Efter att ha sett alla filmer i det världsomspännande projektet Why Poverty har jag funderat mycket på CSR – företags sociala ansvar. Många av oss har säkert sett Uppdrag granskning under hösten som var. Stora företag så som H&M, som själva säger sig vara ledande i sin bransch när det kommer till CSR-frågor, blir granskade och risade. Granskningarna visar att företaget inte alls tar det sociala ansvar som förväntas av konsumenter, intresseorganisationer och FN:s konvention om mänskliga rättigheter. Men H&M står inte ensamt, de är bara det företag som vi svenskar känner till som har blivit granskat. Detta kanske på grund av sin storlek, eller uttalade CSR-policy. Tänk då hur många andra företag det finns i världen, tar dessa sitt sociala ansvar?

Why Poverty? är ett projekt som syftar till att väcka en debatt kring fattigdomen som finns i världen. För att göra detta använder de filmer. Dessa filmer sändes under en vecka i slutet av 2012 i 70 länder världen över. Idag finns filmerna att hitta på deras hemsida. Why Poverty? är inte en vinstdrivande organisation, de är inte ute efter pengar och de försöker inte ta fram en enskild lösning på fattigdomen i världen.  De arbetar för att skapa debatt och de arbetar för att engagera beslutsfattare runt om i världen i frågan om att hitta olika lösningar på fattigdomen.

CSR, eller socialt ansvarstagande som rör allt från att betala bolagsskatt i låglöneländer till arbetsmiljö i enskillda fabriker,  är kanske inte något som vanligen ligger på HR-avdelningens bord. Men fler HR-avdelningar borde kämpa för att få större inflytande över CSR-frågor som rör anställda. Vi kan lämna miljöfrågor och dylikt till de som besitter denna kompetens, men personalrelaterade frågor bör vi sätta ner foten och se till att få inflytande över. Där är det vi som besitter kompetensen!

Hur kan då vi HR-människor här i lilla Sverige påverka fattigdomen i världen? Jo, vi kan aktualisera frågan om lönesättning i de länder företaget har verksamhet. Tjänar alla organisationens anställda tillräckligt för att leva ett drägligt liv? Kan personalen på de fabriker vi köper våra varor och produkter leva ett skäligt liv för sin lön? Frågan har hittills mycket handlat om att genom code of conducts, uppförandekoder, sätta regler för hur långa arbetsdagar personalen i tillverkningslandet får ha, hur deras arbetsmiljö ska se ut, hur säkerheten för de anställda på fabrikerna ska fungera och att personalen får den minimilön som finns satt i det aktuella landet. Allt detta är givetvis bra saker, det är inte det jag försöker säga. Men, vi måste tänka vidare, vi måste tänka större!

Visst, vi utlokaliserar verksamhet för att få lägre omkostnader, men det är fortfarande människor som gör jobbet. Människor som förtjänar att leva ett drägligt liv. I många låglöneländer är inte minimilönen tillräcklig utan vi HR-människor bör aktualisera och kämpa för frågan om ”levnadslöner” – en lön som det faktiskt går att leva ett drägligt liv på, en lön som det faktiskt går att försörja sin familj på, en lön som faktiskt innebär att man kan sätta mat på bordet åt sina barn varje dag. För ALLA människor har, enligt artikel 25 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, rätt till en levnadsstandard som är tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande. Här, det är här, vi på HR kan vara med och göra skillnad!

Sprid Why Poverty?s budskap och ge befattningshavarna i din organisation en tankeställare och kämpa på så sätt för en mindre fattig värld. Det är vad jag tror att vi på HR-avdelningen kan göra, initialt!

Mer att läsa om projektet Why poverty?:
www.whypoverty.net
http://www.svt.se/why-poverty/varfor-fattigdom-atta-filmer-om-fattigdomen-i-varlden

Mer att läsa om mänskliga rättigheter:
http://www.manskligarattigheter.se

Mer att läsa om CSR-arbete:
www.globalreporting.org
http://www.iso.org/iso/iso26000

Finns det på svenska?

För tillfället sitter jag och gör en branschkartläggning gällande inköpare i Stockholm och Malmö. Varför kan jag berätta en annan gång. Av en kollega fick jag tipset att först spana in en hemsida som hon använder och som hon tyckte innehöll all den där matnyttiga informationen som en inköps-gröngöling som jag kan tänkas fundera över. Jag håller med. Den är snygg, den är informativ, den är pedagogiskt upplagd och den är användarvänlig. Ni hittar den här.

Eftersom jag tidigare diskuterat frågan kring ekonomers förkärlek att hävda att HR-avdelningen behöver bli bättre på ekonomi istället för att vara duktiga på just HR fastnade det här citatet från tidigare nämnda hemsida hos mig: “Lite förenklat kan man säga att en spendanalys är ett utdrag ur leverantörsreskontran som man sedan analyserar utifrån en inköpares ögon snarare än en ekonoms”

Här har vi en yrkesgrupp, dvs inköparna, som inte skäms över att göra om ekonomernas data till att bättre passa med den information som man inom inköp är mest intresserad av. Varför skäms HR för att göra detsamma? Varför framstår ordet “HR-ekonomi” ibland som något med sämre kvalitet? Varför vill en del ekonomer (och ibland även psykologer) få oss inom HR att tro att vi inte är bra på det vi är utbildade till att vara bra på?

Nog om det.

Min huvudsakliga undran i det här inlägget är snarare – Finns det en lika bra och informativ hemsida för HR-personal som EFFSO är för inköpare? Jag hittade den här när jag gjorde en snabb sökning på google. Den är på engelska. Det  är inte ett problem. Vi kan engelska bättre i det här landet än i många andra länder. Men ändå. Är det någon av er som har tips på en svensk “EFFSO-sida” för HR-yrket?

Rekrytering, urval och kandidater

Både på min nuvarande arbetsplats och min tidigare har jag snappat upp några saker jag inte riktigt förstår. Det verkar som om en del företagsledare/arbetsgivare ute i Sverige oroar sig för att anställa en kandidat som är på väg FRÅN en arbetsplats. Arbetsgivaren vill hellre anställa en kandidat som är på väg TILL just deras företag. I min värld är det här inte två olika scenarion utan ett och samma. En kandidat som vill till det rekryterande företaget måste ju någonstans ha gjort ett val att gå från det företag han/hon arbetar hos nu?

En annan sak som påverkar både en del arbetsgivare och rekryterare är kandidater som varit arbetssökande en längre tid. Vad som är att se som”en längre tid” är i och för sig en subjektiv bedömning. Hur eller hur, att en kandidat har varit arbetssökande en längre tid så här i efterdyningarna av en rejäl lågkonjunktur uppfattar inte jag som så vidare konstigt. Det är snarare så att de personer som inte drabbats av arbetslösheten ska se sig som lyckligt lottade.

Så. Är tanken då att urvalet ska stå mellan kandidater utan de här förutsättningarna? Blir det då särskilt många kandidater kvar?

Samtidigt har vi hög arbetslöshet i Sverige. En del vill t.o.m. kalla den för mass-arbetslöshet. Är det här en klassisk ”vad vi kan få vill vi inte ha”? Är det för lite utmaning att välja någon av de sökande kandidaterna? Är det jakten som är det spännande? Eller är det så enkelt att företagare/arbetsgivare insett att de kan kräva mer av de rekryterare de anlitar? Har rekryteringsföretag och head hunting företag vant arbetsgivare vid att de kan få vilken kandidat som helst, bara de pekar? Blir inte effekten att de kandidater som arbetsgivare vill anställa, och därför även rekryterare vill komma i kontakt med, blir de kandidater som faktiskt inte visat något intresse för den aktuella tjänsten?

Kan det vara en bidragande orsak till att LinkedIn blivit stort och fortsätter att växa? Kan det också vara en bidragande faktor till att headhunting-bolag är så populära? Jag har inga färdiga svar, det här inlägget handlar mer om observationer jag gjort den senaste tiden. Inom sourcing och search, som jag själv jobbar inom, pratas det då och då om hur vi på bästa sätt ska kunna komma i kontakt med passande kandidater som inte vet om att de faktiskt söker nya arbetsmöjligheter. Helst innan konkurrenterna. Där har LinkedIn blivit ett bra arbetsredskap för många rekryterare, researchers och head hunters. Samtidigt verkar en tendens ha uppstått hos kandidater med populär profil , nämligen den att de inte bara väntar på, utan snarare räknar med, ett samtal från något av alla rekryterings- och head hunting-företag.

Jag är i början av mitt yrkesliv och ser fram emot att få vara med om 10 år och se hur arbetsmarknaden i Sverige har förändrats. Rekryteringsbranschen är förhållandevis ung och växer stadigt. Konsultverksamheter breder ut sig tack vare den head count-hets som infunnit sig inom många verksamheter. Min känsla är att det här bara är början på en ny era. Fler sociala plattformar kommer att komma. Rekryterare och arbetsgivare kommer uppfinna nya sätt att hitta de bästa kandidaterna före alla andra. Search, urval och head hunting kommer fortsätta att utvecklas. Som jag just skrev. Det här är bara början.

LUCK-konceptet och HR

Via Twitter kom jag i kontakt med Johan Lange och det LUCK-koncept han förespråkar där bokstavskombinationen kortfattat står för:

L = Lean leadership
U = Utvecklande internetverktyg
C = Coachande förhållningssätt
K = Kognition

Mer om det kan ni läsa i Johan Lange´s blogginlägg “LUCK i skolan – första tankeomgången: inspiration och talang

När jag hörde talas om den här modellen/konceptet blev jag genast intresserad och ville veta mer. Idag gick jag åter in på Johans blogg och läste inlägget “Hur vi använder LUCK-konceptet i praktiken” och insåg att den här modellen tycker jag att fler med intresse för HR, och kanske framför allt de som är intresserade av HR:s roll i framtiden, behöver få ta del av. LUCK-konceptet uppfattar jag som en bra vägledning vad gäller ledarskap och organisationsutveckling. Spontant känner jag att det är en modell som tillvaratar företagets bästa i många aspekter och samtidigt behåller respekten för de medarbetare som arbetar i och för företagets räkning. Hur reagerar ni?

 

Tänka fritt, tänka rätt

Vad vill du säga när allting är sagt? Vad vill du känna när någon tagit din makt?
Du vill att jag ska sjunga men bara om sånt som hör till sitt
Men ska jag sjunga, då ska det finnas tid att sjunga fritt

Vem vill du spela när du lagt alla kort? Hur vill du leva när tiden går för fort?
Du vill att jag ska känna för något som aldrig känts som mitt
Men ska jag känna, då ska det finnas tid att känna fritt

Hur ska du veta om ingen lärt dig hur? Hur ska du våga chansa?
Du som aldrig haft nån tur
Du vill att jag ska älska med nån som bara älskar sitt
Men ska jag älska, då ska det finnas tid att älska fritt

Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd?
Hur högt ska jag skrika varje gång jag vill bli hörd?
Du vill att jag ska falla mot något som du har gjort till ditt
Men ska jag falla, då ska det finnas tid att falla fritt

Melissa Horn – Falla fritt (Spotify)

Jag undrar om Melissa Horn någonsin tänkte att hon skulle kunna bli citerad i en blogg som fokuserar kring HR/personal-frågor när hon skrev den här texten. Skulle inte tro det, men så blev det. Texten får mig att fundera över hur möjligheterna ser ut på arbetsplatser för medarbetarna att utföra sitt arbete bra, att kunna prestera bra resultat och få känna en yrkesstolthet. Erbjuds rätt möjligheter för den enskilde medarbetaren att leva upp till arbetsgivarens förväntningar och krav? Jag är inte så säker på det. Särskilt inte om vi samtidigt lägger in Magnus Dalsvalls tankar kring anorektiska organisationer, som jag har skrivit om tidigare.

Ovanför ingången till aulan på Uppsala universitet står Thomas Thorilds devis ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Melissa Horns låt får mig att tänka på hans devis – varje gång! För mig innebär den att om vi någonsin ska lyckas komma till ett läge där vi tänker ”rätt” (vad nu rätt än må stå för i olika sammanhang) måste vi först få möjligheten att tänka fritt, dvs kanske fel. Som jag ser det är organisationerna idag för sårbara på den punkten. Verksamheterna är ofta utformade för att allt ska gå som på räls. Men så ser inte verkligheten ut. I verkligheten uppstår problem, datorer går sönder, personal blir sjuka, servrar ligger nere, arbetsrättslagar och arbetsmiljölagar förändras eller tillkommer, etc. Vad händer då ute hos företagen? Finns rörligheten i organisationen att tänka fritt för att anpassa organisationen till de nya förutsättningarna? Eller krävs det att varje organisation har en egen superhjälte som på något magiskt sätt ALLTID tänker rätt först? Utan att behöva prova, göra om, göra rätt…? Ekonomer må vara bra på siffror, budgetar och beräkningar. All cred till dem, jag skulle inte kunna göra deras jobb! Men frågan är om de är så bra på att ta in att människor behöver få vara mänskliga för att prestera bra? Och med det menar jag krasst att vi människor måste ges utrymmet att göra fel för att kunna göra rätt. Annars är jag rädd för att det kommer att sluta där vi redan är idag på många arbetsplatser – undvikande av beslut alternativt idel icke-beslut.

Här känner jag att organisationers HR-avdelningar kan komma att få en viktig roll. Min förhoppning är att HR är en del av budgetarbete, förändringsarbete, strategiska beslut, etc från början. Representanter från HR-avdelningen bör vara aktiva i planerandet inför och utförandet av anpassnings- och förändringsarbetet i organisationerna för att bland annat tvinga in mer luft och rörlighet i planeringen. Nu menar jag verkligen inte att HR bör motarbeta ekonomiska mål. Det gynnar inte någon. Det jag menar är snarare ett bättre, närmare och mer kontinuerligt samarbete mellan HR och ekonomi. Jag är färdig med att förespråka en maktkamp mellan HR och ekonomi och vem som gör vad bäst. Både HR och ekonomi sköter viktiga delar av en organisations överlevnad så varför inte införa en tanke om samarbete?

Jag mognar, jag lär, jag tänker fritt, jag tänker fel, jag tänker om, jag tänker rätt?