Belastningsregister och kreditupplysning – en urvalsmetod främst i lågkonjunktur?

För cirka två år sedan, när jag precis blev medlem på denna eminenta sida, passade jag på att ställa en fråga i forumet om just detta ämne. Min personliga åsikt då såväl som nu är att metoden både är integritetskränkande och fungerar som ett oerhört trubbigt verktyg vid rekryteringar.

Som arbetssökande har jag dock fått göra avkall på mitt integritetstänkande och helt enkelt accepterat det faktum att arbetsgivare i många fall vill ha utdrag ur diverse register. Personligen har jag ingenting att dölja – förutom möjligen en äldre anmärkning på att jag en gång kissat utomhus på fel plats och tidpunkt. Detta är emellertid något jag har svårt att tro skulle kunna påverka mina möjligheter till anställning. Dock ska man komma ihåg att inte alla människor är lika duktiga på att uppföra sig som jag.

Som student har jag aldrig riktigt behövt ta ställning till dessa frågor, annat än vid anställningsintervjuer där jag själv blivit intervjuad. Som givet finns det i dessa situationer inte särskilt mycket utrymme att diskutera huruvida det är rätt och riktigt att kolla upp kandidaten. Men inte omöjligt är att det inom en överskådlig tid är jag som sitter och formulerar annonser, kallar folk på intervjuer och bedömer de sökande efter allsköns kriterier. Frågan som då uppstår är hur jag själv, i rollen som rekryterare, kommer ställa mig till detta förfaringssätt.

I den tråd jag startade för två år sedan kunde jag sammanfatta svaren till att man som rekryterare helt enkelt måste vara väldigt försiktig i hur mycket vikt man lägger vid ett eventuellt innehåll i registret. OM man nu vrångt ska tränga in i en sökandes personliga sfär på detta sätt så håller jag med om att man måste vara oerhört försiktig, men vad betyder det egentligen, att vara försiktig?

Jag anser att det reser så många frågetecken att jag blir alldeles snurrig av att tänka på det. Vad var det för lagbrott? Vad har begångna brott för relevans för arbetet? Hur länge sedan var det? Vilka omständigheter fanns det runt begånget brott? Inte minst det sista frågetecknet är intressant – en person som till exempel är lagförd för misshandel ger ju sken av att vara en first class gangster, men varför renderade situationen i ett misshandelsåtal från första början? Vilka faktorer fanns det bakom hela händelsen? De två sistnämnda frågorna är inte något som belastningsregistret ger svar på och det är av förståeliga skäl inte heller något som rekryteraren närmare undersöker.

Enligt en (ganska) nyligen publicerad och mycket uppskattad doktorsavhandling av Christel Backman har trycket på Rikspolisstyrelsen ökat kraftigt och begäran om utdrag ur belastningsregister har ökat lavinartat. Det är numera 16 (!) gånger så vanligt att rekryteraren vill ha detta utdrag än det var år 2001, när obligatoriet infördes för barnomsorg och skola.

Är det en slump att så är fallet när såväl Sverige som större delen av världen är inne i en djup lågkonjunktur? Min tes är, som detta inläggs rubrik lyder, att belastningsregister och kreditupplysning är ett sätt för arbetsgivare att gallra ur och minska ner på antalet slutkandidater.

Till er som idag arbetar med rekrytering och till er som i framtiden kommer att göra det – hur ställer ni er till detta? Hur och, i sådana fall, varför använder ni möjligheten att få ta del av arbetssökandes belastningsregister och kreditstatus? Hur motiverar ni för de sökande ett sådant intrång i deras personliga sfär? Hur värderar ni det som framkommer?

Semester – tvingande, obegränsad eller ingen alls?

Tuamotu 9612a
Yves Picq http://veton.picq.fr / Beach Photos / CC BY-SA

Så här relativt kort efter en jul- och nyårsledighet där de flesta av oss varit lediga en längre period, vore det väl passande att prata lite om semester. Jag var säkert inte ensam om att komma tillbaka till jobbet med en känsla av att ha glömt något kvar (för min del uppe i de lappländska skogarna där jag firade nyår) under semestern, nämligen mina frontallober! Det var något lite sirapsaktigt och komatöst över dem och det tog ett par dagar innan jag kände att jag var tillbaka i gammalt slag. Detta fick mig att börja undra om det här med semester verkligen var så bra…för produktiviteten alltså.

Kommer ni ihåg 2011? Det var ett händelserikt år med tsunamin utanför Japan, brittiskt prinsbröllop, Danmarks första kvinnliga statsminister och en norsk högerextremist som klädde ut sig till polis. 2011 var i mångas ögon även arbetsgivarens år, detta eftersom jul- & nyårsafton inföll en lördag och stackars hårt arbetande människor fick EN ledig måndag som tack. 2012 (och även 2013) kom så arbetstagarnas revansch. “Arbetstagarens år” innebar nämligen att man genom att plocka ut fem semesterdagar, kunde få en 16 dagar lång sammanhängande ledighet. Arbetarna jublade (liksom reseföretagen) samtidigt som arbetsgivarna grät. Och blödde, om man skall tro siffror från Svenskt Näringsliv, som visar att om en röd dag infaller en vardag, kostar det företagen ca fem miljarder kronor i produktionsbortfall. En helt vanlig klämdag går notan på mellan tre och fyra miljoner. Ett argument för att dra in på helgdagar och semester kanske någon (arbetsgivare) tänker? Inte om man skall tro forskningen.

Betald frånvaro (oavsett anledning) visar sig ha relativt små konsekvenser ur ett makroekonomiskt perspektiv och överlag även för företagen själva. Forskningen pekar däremot på att personer som arbetar mer än 40 timmar i veckan och som inte tar ut någon semester, är sjuka betydligt oftare och har även en betydligt lägre produktivitet. Forskning om hjärnan är också samstämmig kring det faktum att hjärnan behöver vila för att prestera optimalt, och det är många framgångsrika entreprenörer som vittnar om att de fått sina bästa idéer under just semestern. Dessutom blir vi gladare överlag i samband med semester (även om holländska forskare visat att denna effekt ofta är större inför själv semestern snarare än efter).

Skillnader mellan länder

Hope is a belief in a positive outcome...
Vince Alongi / Foter.com / CC BY

Mina amerikanska samarbetspartners brukar le, skaka på huvudet samt uttrycka en viss avundsjuka kring juli-augusti när vårt kontor mer eller mindre är stängt och de har “business as usual”. Faktum är att förutsättningar vad gäller lagstiftning och kutym skiljer sig mycket åt mellan olika länder. Intressant är därför att studera skillnaden mellan olika länder vad gäller antal arbetade timmar och produktivitet. Enligt siffror från OECD tillhör tyskar, fransmän och holländare dem som i genomsnitt arbetar minst antal timmar, samtidigt som de tillhör de länderna med högst produktivitet (BNP/arbetad timme). I andra ändan hittar vi länder som Grekland, Ryssland och Sydkorea, där invånarna arbetar betydligt mer men där produktiviteten är lägre. Paradoxen i det hela är, som så ofta, USA. USA räknas som ett av de mest produktiva länderna i världen, samtidigt som man i stort sett är det enda i-land som inte har lagstiftning som kräver att arbetsgivarna erbjuder betald semester. Vad som dock inte tas upp i dessa sammanhang är hur amerikanernas erkänt få semesterdagar (amerikanska arbetare tar i snitt ut ca 12 semesterdagar/år) påverkar exempelvis sjukskrivningar och utbrändhet. Tror ni förresten att det är en slump att nio av tio länder i Forbes topp-tio-lista från 2009 över de länder med lyckligast invånare i världen också ligger i topp bland de länder där invånare har längst semester (och ja, Sverige var med och kom före Norge)?

Förändringar på gång?

Forskningen har fått många företag att tänka om och tänka nytt när det kommer till semester, och ser det som varumärkesbyggande istället för något nödvändigt ont. Netflix, IBM och Evernote är några av de företag som numera erbjuder sina anställda obegränsat antal semesterdagar. Motprestationen som företagen begär är helt enkelt att målsättningar uppfylls och åtagande genomförs. Syftet är att öka ansvarstagandet hos de anställda och i grund och botten handlar det om att bygga företagskulturer med grund i tillit. Att välmående, produktivitet och innovationstakt ökar är bara en potentiell bonus.

Andra företag väljer andra vägar, antingen för att de haft problem med anställda som inte tar tillräckligt med semester, eller för att locka till sig eller behålla anställda inom bristyrken. Chicago-baserade företaget FullContact erbjuder sin anställda en semesterbonus motsvarande ca 50 000 SEK (utöver lön och semesterersättning), s.k. betald betald semester. Enda kravet för att få ut sin bonus är att man inte använder sin iPhone, iPad eller Macbook (eller likvärdiga produkter från konkurrerande varumärken) under semestern.

Nu åter till frågan i rubriken – tvingande, obegränsad eller ingen alls? Alternativ nummer tre kan vi med största sannolikhet stryka, då den inte korar någon deltagare till vinnare. Tvingande skulle absolut kunna bli aktuellt, särskilt då även europeiska företag på senare år upplevt ett problem med en ökning av antal personer som inte tar ut sin semester (bl.a. av rädsla för att i slutändan bli av med jobbet). Vad gäller den variant som erbjuder obegränsad semester, förutsätter den som sagt troligtvis att en väl fungerande och genomarbetad företagskultur finns på plats. Men håll med om att det låter rätt så lockande?

Mattias Dahl

Versionshanterad HR

Management 3.0… HR 2.0…

Är detta orwellska (”… språkbruk som beskriver verkligheten i förskönande syfte för att kamouflera ordets egentliga innebörd” *)? Och vad betyder det i sådant fall? Eller är det faktiskt ett sätt att signalera att vi inte riktigt vet var HR befinner sig idag och vart vi är på väg?

Om det finns en versionshantering (vilket är vad siffrorna står för) så funderar jag på vad version 1.0 innehöll. För att inte tala om ögonblicket då HR föddes – den första versionen!

Går vi från klarhet till klarhet inom HR? Och i sådan tydlig omfattning att en versionshantering är tillämplig? Kan vi överhuvudtaget tillämpa versionshantering på beteendevetenskapliga discipliner? Och – vad tillför det?

Vad säger du?

 

*Wikipedia

Finns det på svenska?

För tillfället sitter jag och gör en branschkartläggning gällande inköpare i Stockholm och Malmö. Varför kan jag berätta en annan gång. Av en kollega fick jag tipset att först spana in en hemsida som hon använder och som hon tyckte innehöll all den där matnyttiga informationen som en inköps-gröngöling som jag kan tänkas fundera över. Jag håller med. Den är snygg, den är informativ, den är pedagogiskt upplagd och den är användarvänlig. Ni hittar den här.

Eftersom jag tidigare diskuterat frågan kring ekonomers förkärlek att hävda att HR-avdelningen behöver bli bättre på ekonomi istället för att vara duktiga på just HR fastnade det här citatet från tidigare nämnda hemsida hos mig: “Lite förenklat kan man säga att en spendanalys är ett utdrag ur leverantörsreskontran som man sedan analyserar utifrån en inköpares ögon snarare än en ekonoms”

Här har vi en yrkesgrupp, dvs inköparna, som inte skäms över att göra om ekonomernas data till att bättre passa med den information som man inom inköp är mest intresserad av. Varför skäms HR för att göra detsamma? Varför framstår ordet “HR-ekonomi” ibland som något med sämre kvalitet? Varför vill en del ekonomer (och ibland även psykologer) få oss inom HR att tro att vi inte är bra på det vi är utbildade till att vara bra på?

Nog om det.

Min huvudsakliga undran i det här inlägget är snarare – Finns det en lika bra och informativ hemsida för HR-personal som EFFSO är för inköpare? Jag hittade den här när jag gjorde en snabb sökning på google. Den är på engelska. Det  är inte ett problem. Vi kan engelska bättre i det här landet än i många andra länder. Men ändå. Är det någon av er som har tips på en svensk “EFFSO-sida” för HR-yrket?

Sök jobb med sociala medier – en översikt

En del i vår bloggserie om hur man söker jobb i sociala medier. Första delen hittar du här.

Du har säkert hört att sociala medier är det nya sättet att söka jobb. En bild som jag själv i allra högsta grad bidragit till att förmedla. Och visst finns det en massa fördelar med sociala medier men innan du registrerar dig på alla siter som finns i hopp om att landa ett jobb så fundera lite kring vad det är du är ute efter. För alla jobb finns inte på sociala medier. Det kanske låter hårt och exkluderande men tittar vi på de jobb som ligger ute på tillexempel LinkedIn i Göteborg idag så finns det totalt 65 stycken jobb och utav dessa är det 1-2 stycken som inte vänder sig till dig med akademisk utbildning (Informationen är hämtad 2012-06-11 från LinkedIn).  Jag tänker inte i den här bloggposten lägga ut texten kring huruvida det är rätt eller fel att söka efter enbart akademiker men verkligheten ser ut som ovan, det är främst akademiker det annonseras efter på LinkedIn, troligtvis för att LinkedIn mest består av akademiker.

Varför skriver jag då det här? Jag förespråkar ju alltid sociala medier annars? Därför att jag tycker det är viktigt att belysa det faktum att sociala medier inte är den effektivaste kanalen för alla, hela tiden. När vi som förespråkar sociala medier pratar om sociala medier så utgår vi ofta från det vi känner till och det vi allra bäst känner till är förstås oss själva. Så bara för att sociala medier är gynnsamt för oss (ofta akademiker och ofta redan etablerade på arbetsmarknaden) betyder det inte per automatik att det passar för icke-akademiker som stått utanför arbetsmarknaden ett tag. Det tycker jag är viktigt att komma ihåg. Arbetar du som verkstadsmekaniker är du troligtvis mer betjänt av att gå in till din lokala verkstad och säga hej än att sitta fyra timmar på LinkedIn och fylla i alla dina kompetenser, gå med i alla grupper och lägga tid på att skapa kontakt med allt och alla. Det ena behöver såklart inte utesluta det andra och det kan vara nog så trevligt att lägga till folk på LinkedIn men är målet att få ett jobb, då är det troligtvis så att verkstadsbesöket är mer givande än LinkedIn.

Med det sagt är det dags att försöka ge en liten översikt över vilka sociala medier som kan vara värda att titta in lite närmare på, en del har jag nämnt både i den här bloggposten och i den förra. Tanken är att ge dig en liten översikt över vad som finns och en kort liten bakgrundsinformation om varje nätverk samt vad du kan tänkas möta för människor där.

LinkedIn – Är ett professionellt nätverk och med det menas att det är ett relativt avskalat nätverk. Du delar med dig av ditt CV och det räcker gott. LinkedIn har funnits sedan 2003 och har över en miljon svenska medlemmar vilket gör det till den största CV-databasen i Sverige. Under de senaste året har en stadig ökning av medlemmar skett. Från att ha varit väldigt IT-inriktat är det idag ett mer allmänt nätverk för akademiker med olika inriktningar.

Twitter – Kallades och kallas (?) för en microblogg även om jag brukar beskriva den som en stor och ständigt pågående chatt med människor från alla håll och kanter. Har 318 000 svenska medlemmar. Det är svårt att kartlägga inom vilka områden människor verkar men en liten översikt ger Twittercensus, en rapport om twitter och #svenskatwitter av Aitellu. De påvisar båda att många av twittrarna arbetar som journalister. Även kommunikatörer utgör en stor massa. Nu är det såklart inte enbart dessa två yrken som finns på twitter men det är två stora yrkesgrupper. Om jag lägger in min egen bedömning ihop med andra twittervänner jag samtalat med detta om så är vi relativt ense om att twitter primärt består av journalister, webb och IT-folk. Därmed inte sagt att det inte finns andra yrken där, vi börjar tillexempel bli relativt många rekryterare som återfinns på twitter och i mitt flöde har jag både kockar och sjuksköterskor. Men på generell basis är min uppfattning att det är  journalister, webb och IT-folk som syns på twitter.

Facebook - Det största nätverket i Sverige. Har 4,6 miljoner medlemmar. Är ett privat nätverk som kan vara svårt att ta kontakt med okända människor på men nog så viktigt när det gäller ditt jobbsökande, särskilt om du är öppet arbetssökande. Att låta vänner och bekanta veta att du söker jobb är ett sätt som kan leda dig emot ditt nästa jobb. Tack vare sin storlek är det många olika människor här men som sagt, erfarenheter härifrån visar att det är relativt svårt att ta kontakt med okända människor på Facebook gällande jobb. Facebook ses i höggrad som en privat sfär av många. Kanske kan BranchOut ändra på det? Vi återkommer till just BranchOut lite längre fram.

 

En kort översikt över nätverken som jag tänker gå igenom i den här bloggserien. Kanske skulle Google+ vara med också men i ärlighetens namn vet jag alldeles för få som använder det för att det ska kunna vara till nytta. Inlägget ovan är lite kritiskt men det är också meningen, att du ska stanna till och reflektera över om det är värt insatsen i tid och om det är här du ska lägga din tid. Imorgon börjar vi gå igenom fördelarna med sociala medier, för oavsett vilken bransch du befinner dig i finns det nytta med det. Skillnaden ligger i tid och engagemang såsom jag ser det.

Undrar du över något såhär långt är du antingen varmt välkommen att kontakta mig eller lämna en kommentar nedan.