Detta ställer stora krav på din förmåga att prioritera, arbeta självständigt och ta egna initiativ samtidigt som du är van att arbeta i en större helhet. Du är flexibel, öppen och utåtriktad och har lätt för att samarbeta och kommunicera samt driva och avsluta ärenden.

Det här är en förhållandevis vanlig formulering i en platsannons. Personen de söker till den här tjänsten ska vara driftig, öppensinnad, orädd och självgående.

När de sedan valt ut sin favoritkandidat och gett denne en anställning kräver arbetsgivaren lojalitet. Mer än en arbetstagare har fått lämna sitt jobb p.g.a. något som nuförtiden kallas illojalitet (tänker närmast på Facebook-incidenten du kan läsa mer om här och här).

Lojalitet och illojalitet verkar vara ett av samhällets mest godtyckliga begrepp just nu. Vad som är vad är helt klart en bedömningsfråga och jag tänker inte ge mig in i diskussionen om vem som hade rätt eller fel i den situation jag just länkade till. Det är inte där mitt intresse ligger. Mitt intresse har snarare fastnat i frågeställningen kring om inte de vida och svårdefinierade begreppen lojalitet/illojalitet fungerar som en ”driftighets-dödare”.

En driftig, öppensinnad, orädd och självgående person kommer att skriva, prata, sprida information omkring sig. Om sig själv, om sin arbetsplats, om sin tillvaro, om sina nya meriter. Om det är på sin blogg, Twitter, Facebook eller över en öl eller middag med vänner och bekanta spelar antagligen inte så stor roll. En sådan person kommer också att hålla radarn uppe då det gäller arbetsmarknaden, vilka nya tjänster som ”släpps” i branschen och vilka nya företag som poppar upp i närområdet. Det är så den här personen har kommit så långt som till en anställningsintervju – genom att ha ögon och öron öppna, att vara på sin vakt.

I sin vidaste och mest paranoida betydelse kan de flesta händelserna i föregående stycke placeras in i kategorin ”illojalt betéende”.

Ni som arbetar med HR och arbetsrättsliga frågor: hur fungerar de här begreppen i praktiken? Finns det skrivelser där anställda kan läsa vad som anses som illojalitet från arbetsgivarens sida? Är det någon form av ”trial&error”-metodik som styr? Eller är det så att man snarare vänder sig till juridisk praxis?

Relaterade inlägg:

1. Omfattar framtiden alla?
2. Dubbla examina
3. Tänka fritt, tänka rätt

Under det senaste halvåret har jag funderat över behovet av sociala medier. Framförallt har jag funderat på och fascinerats av vissa företags icke-behov av dessa. Jag bor och är verksam på en mindre ort och de företagsledare jag pratat med här bryr sig knappt om det parallella universum som sociala medier och internet utgör. Det kom förstås som en total chock för mig som är, eller åtminstone har försökt vara en aktiv användare av socialt nätverkande på internet under flera år (framför allt bloggar, Facebook, Twitter och LinkedIn). Detta beteende frodades bra under tiden jag bodde och var verksam i Uppsala, som nuförtiden räknas till Stockholm, med andra ord ett storstadsområde.

Storstadsområdena i Sverige har, enligt min uppfattning, andra förutsättningar än många andra delar av Sverige. Där jag kommer ifrån säger man halvt hånfullt och med andra halvan fylld av avundsjuka att ”allt funkar i storstäderna”. De flesta affärsidér går att komma runt med i storstäderna, bara man når ut till sin målgrupp med infon att man existerar. Där kommer de sociala medierna in. I storstadsregionerna förutsätter företagets överlevnad ett aktivt liv på internetbaserade sociala nätverk. Företagen måste få människor att veta att just deras företag finns, företagsnamnet måste spridas och det helst fort. Annars drunknar lätt företaget i mängden av alla andra företag i regionen och försvinner. I storstadsområdena måste det snackas om ditt företag annars dör du. Du måste sticka ut för att överleva och bli ihågkommen.

I småstadsregioner verkar världsordningen fungera på ett lite annorlunda sätt om jag ska tro mina egna iakttagelser. På mindre orter verkar devisen vara att så länge ingen snackar om ditt företag finns det antagligen ingen smuts i närheten av företaget heller. Därför finns en stor skepsis mot nätverkande på internet hos företagare i småortsregionen. Företagare kan i åratal ha arbetat med att fylla sitt företagsnamn med ett visst anseende via den äldre formen av nätverkande som tex mingel, sammankomster i loge som t ex Lions eller Odd Fellow, sportklubbar, etc. Att då lämna ut sitt väl vårdade företagsnamn till allmän beskådan, med risk även för allmän bespottning, är inget som direkt lockar företagsledarna här. Det att finnas i sociala medier är att släppa på kontrollen och att släppa på kontrollen kan innebära ja… vadå? På en mindre ort bör du smälta in, nästan försvinna, för att överleva. Om ditt företag sticker ut ökar risken att det förknippas med negativa rykten. Genom att befinna dig inom ”den gråa massan” av företagsvärlden ökar chansen för överlevnad. Det verkar i alla fall vara vad en del företagsledare anser.

Vad tror ni? Är sociala medier och nätverkande över internet något som i dagsläget är ett storstadssyndrom? Kan det vara så att i storstäderna är geografiska avstånden förhållandevis stora och då underlättar kanske internet, medan det på småorter spelar mindre roll då de geografiska avstånden är mindre? Eller vad kan skillnaderna bero på?

Relaterade inlägg:

1. HR och sociala medier
2. Effektivisera mera med sociala medier
3. Arbetsrätt och sociala medier

Idag fuskade jag på jobbet. Jag tog en längre kaffepaus än vad som är skäligt. Ni som bor i Kalmar med omnejd förstår varför. Vädret inbjuder inte till produktivitet. Jag är människa som reagerar på yttre stimuli. Deal with it.

Nu när det är utrett vill jag komma vidare till något mer intressant. 

Under min långa kaffepaus hann jag läsa Johannes Sundlos inlägg  Framtiden. Jag håller med om det mesta han skriver och ser fram emot framtiden om den blir som Sundlo m.fl. beskriver den. Samtidigt slås jag av att det här är en underbar drömvärld för de som jobbar som rekryterare på bemanningsföretag. Ni vet, de där företagen som växer och frodas just nu och antagligen även i framtiden. De som anställer folk som konsulter och håller dem på någon variant av jour tills ett av deras kundföretag ringer rekryteringsföretaget kl 06.30 och vill ha 15 extra anställda typ nyss för att de just fått en arbetstopp. Då ringer, sms:ar, mejlar rekryterarna runt till sina konsulter och vips har det snabbt lyckats få ihop personalstyrkan som krävs. Det är rekryterarnas arbete. De gör vad de är ålagda av sina kundföretag att göra. För den yrkeskategorin, d.v.s. rekryterarna, är Rekrytering 2.0 o. dyl. något fantastiskt som underlättar deras arbete oerhört.

Men för resten av arbetsmarknaden då? Behöver de ha lika snabb tillgång till en framtida anställd? De små företagen som kanske har råd att anställa en person till, med betoning på kanske. De vill nog fortsätta ha en gedigen kontroll av vem de anställer. De vill nog träffa en framtida anställd vid ett möte istället för att titta på en photoshopad bild på LinkedIn, Twitter eller Facebook. De vill nog fortsätta gå den något mer omständiga vägen. De vill nog hellre ha en anställd som verkligen vill arbeta vid just det specifika företaget, vilket medför att personen ifråga nog får ta sig i kragen och förmå sig själv att skicka in en egen ansökan till den berörda arbetsgivare istället för att bli headhuntad.

Innefattar den verklighetsbild som Sundlo målar upp ett scenario där mindre organisationer inte längre sköter sin rekrytering själva? Där allt som rör rekrytering kommer att vara något som enbart rekryteringsföretag sysslar med?

Relaterade inlägg:

1. Driftighet och lojalitet
2. Dubbla examina
3. Framtiden?

I ”How I met your mother” använder karaktären Barney Stinson frasen ”Suit up!” till sina kompisar för att de ska rycka upp sig till hans lite högre nivå, han ser det enligt seriens skapare som om att hans kostym är lite som en superhjältedräkt som skiljer honom från de övriga.

Är det inte dags för HR att ”Suit up!”? Behöver vi inte skilja oss lite ifrån resten och säga ”Hej – här är vi”? Ber vi inte för mycket om ursäkt för vår existens? Är vi inte lite för dåliga på att förklara vad för affärsnytta vi tillför?
Ska vi inte börja ta för oss lite mer, kliva in ordentligt och visa vilka fördelar vi som personalvetare har?

HR – Suit up!

Relaterade inlägg:

1. Den paranoida rollen
2. Personalvetarens arbetsmarknad
3. Möt Liza Andersson

Vad är egentligen rollen som jag utbildar mig till? Denna fråga återkommer ständigt i mina tankar när jag reflekterar över vad det är som väntar i framtiden. Kommer jag hamna i ett företag som förutsätter att jag gillar personalen och vill ägna mig åt stödfunktioner, eller kommer jag användas som en basebollträ gentemot personalen? Kommer jag arbeta med verksamhetsnära funktioner eller vara en perifer buffert? Finns det utrymme för kreativa lösningar eller ska Ulrich användas som uppslagsbok? Drivs organisationen av engagemang eller bengrå tristess i väntan på lönechecken? Blir jag administratör eller tänkare? En person som upprätthåller de befintliga strukturerna, eller nytänkande nog för att förändra vissa av dem? Nästan viktigast: kommer jag tjäna tillräckligt med pengar för att leva den livsstil jag vill?

Vid flera tillfällen har jag fått kritik för att jag fokuserar på min månadslön. Den är viktig för mig, inget att sticka under stolen med. Jag vill tjäna tillräckligt med pengar för att jag ska få leva det livet jag vill utanför arbetsplatsen. Tur nog så innefattar den bilden av mitt liv varken vaskning (läs mer om fenomenet här), lyxbåtar eller dekadens. Om jag helt skulle tappa fokus på att uppnå en stabil ekonomi så tror jag i dags läge att det innebär en bitter, cynisk och rätt tråkig 45-årig Per. Nåväl, slut på sidospåret.

Under alla år jag utbildat mig så har det alltid funnits en viss schizofreni kring yrkesrollen. Dag 1 så är vi personalkramare. Dag 2 lönetanter, och dag 3 strateger. Samtidigt som vi konsekvent matats med olika information kring att vi varken är strateger, lönetanter eller personalkramare. Så vad blir vi egentligen? Personalvetare eller HR-strateger. För mig så är den indelningen nötens kärna.

Jag tror och hoppas att vi hamnar på den sidan indelningen vi själva strävar efter. Olika studenter (och därmed olika människor) har skilda intressen och uppfattningar kring vad som är målet med utbildningen och den yrkesroll som väntar på andra sidan.

Relaterade inlägg:

1. Suit up!
2. ”Mjuka frågors” status i organisationen
3. Möt Liza Andersson