Hittade lite infografik gällande Facebook och söka jobb. Givetvis är den hämtade från USA och ska sättas i den kontexten och inte vår svenska kontext. Får mig osökt att tänka på debatten vi hade på #truStockholm i våras gällande integritet. Jag tror, och här blir jag gärna ifrågasatt, att vi värnar för mycket om vår integritet och vill separera vårt arbetsliv från vårt privatliv. Därför tror jag att det kommer dröja tills vi ser en utveckling liknande den i USA i Sverige.

Vi kommer inte börja söka jobb med våra Facebook-profiler 2012 men däremot tror jag att 2012 kommer bli året då arbetsgivare fattar att med rätt strategi att annonsera och marknadsföra sig är Facebook en helt outstanding plattform för att nå rätt målgrupp på. Och även om grafiken nedan är tagen ur en amerikansk kontext så är siffrorna intressanta och visar på att skiftet från att gå runt och lämna in sitt cv, annonsera i dagspress och leta jobb på arbetsförmedlingen till att enbart söka jobb via internet och sociala medier är på gång och händer just i detta nu. Onekligen en spännande tid vi lever i.

Created by: MBA Online

Relaterade inlägg:

1. Integritet
2. Är Facebook okej?
3. Tänk om de kunde använda Facebook!

Under #truStockholm förra veckan diskuterades öppenhet på Facebook flitigt. Det var en klar skiljelinje mellan hur vi här i Sverige kontra de personer från andra europeiska länder som deltog i konferensen tänkte kring våra profiler på Facebook. Där vi ofta har stängda profiler förespråkade alla de inresta gästerna en öppen profil. Vi blev ”anklagade” för att ha en hög integritet och vara ett litet svårt folkslag.

Det här har fått mig att fundera kring ordet integritet och vad det betyder. Wikipedia beskriver det som ”/…/ komplext begrepp som på ett personligt plan är förknippat med människovärde, stolthet och självkänsla.” Jag håller onekligen med om att det är komplext. För integritet för mig är inte integritet för dig. Förminskas mitt människovärde av att jag har en öppen Facebookprofil eller får kanske min stolthet sig en törn eller varför basunerar jag ut att det är min integritet jag värnar om och därför har jag en stängd Facebookprofil? I viss mån tror jag man kan svara ja på ovanstående frågor. Öppenheten för med sig risker och man blir en klart lättare måltavla för tillexempel näthat.

Å andra sidan betraktar jag mig själv som en öppen person redan idag, jag har ett öppet Twitterkonto där jag delar med mig av det mesta och jag har funnits på nätet med bilder och text sedan jag själv knåpade ihop min första webbsida för en herrans massa år sedan. Men det var det här med Facebook. Den är stängd och ett tag kunde man inte ens söka fram min profil på Facebook och när jag nu reflekterar över varför jag har valt att ha det så kan jag inte komma på något riktigt bra skäl. Jag har ju inget att dölja på min Facebook, det är inte så att jag är medlem i en hemlig sekt där vi utövar olovliga ritualer om helgerna.

Det som jag kan komma att tänka på är att debatten kring tillexempel den anställde som fick sparken efter Facebookstatus och det faktum att fler arbetsgivare kollar upp kandidaters Facebookprofiler påverkar mig i riktning mot att ha en stängd Facebookprofil. Är det rimliga argument? Om en potentiell arbetsgivare/uppdragsgivare kollar min Facebookprofil hittar dom ju mig. Såsom jag är. Att jag gillar skidåkning och ibland drar på mig en för min kropp inte helt charmerande fartdräkt och ger mig ut bland slalomkäppar, påverkar det min arbetsinsats? Om jag på min fritid råkar fotograferas med en öl i handen och den bilden senare hamnar på Facebook, är det skäl för uppsägning? Vill jag bli anställd av en arbetsgivare som inte kan leva med att det är sådan jag är? Trots att jag börjar inse orimligheten kring att ha en stängd Facebookprofil av dessa anledningar så tar det emot att öppna upp den helt. Som sagt, integritet är komplext.

Resultatet för mig gällande Facebook blir tillsvidare en kompromiss, stängd profil men frikostig med insläppet. Förebilder är Jocke Jardenbergs ”policy” för sitt användande av Facebook , Anton Johanssons devis ”I high five strangers” samt Troed Troedsons snack om sociala medier.

Mina tankar om detta för mig också vidare mot resonemanget att vi troligtvis behöver mer utbildning kring hantering av all information som nätet förser oss med snarare än att folk ska tvingas gömma sig bakom stängda Facebookprofiler. För visst dricker även HR-chefer öl och klär ut sig ibland? Är dom sämre som medarbetare och chefer för det? Troligtvis inte och det måste vi försöka förstå. Vi måste förstå att vi inte längre spelar charader och inte längre kan måla upp en bild av oss själva som strikta och affärsmässiga 24/7. Kompetensbaserad.se var inne på detta spår för ett år sedan och möjligtvis sjöng jag Googles lov lite för högt även om jag fortfarande tycker att information kan vara en bra grund till diskussion och inte minst för att hitta gemensamma beröringspunkter.

Läge för diskussion om detta på Webcoast i helgen?

Relaterade inlägg:

1. Omfattar framtiden alla?
2. Att äga sin identitet (och sitt CV) online
3. Att Googla eller inte Googla?

Under det senaste halvåret har jag funderat över behovet av sociala medier. Framförallt har jag funderat på och fascinerats av vissa företags icke-behov av dessa. Jag bor och är verksam på en mindre ort och de företagsledare jag pratat med här bryr sig knappt om det parallella universum som sociala medier och internet utgör. Det kom förstås som en total chock för mig som är, eller åtminstone har försökt vara en aktiv användare av socialt nätverkande på internet under flera år (framför allt bloggar, Facebook, Twitter och LinkedIn). Detta beteende frodades bra under tiden jag bodde och var verksam i Uppsala, som nuförtiden räknas till Stockholm, med andra ord ett storstadsområde.

Storstadsområdena i Sverige har, enligt min uppfattning, andra förutsättningar än många andra delar av Sverige. Där jag kommer ifrån säger man halvt hånfullt och med andra halvan fylld av avundsjuka att ”allt funkar i storstäderna”. De flesta affärsidér går att komma runt med i storstäderna, bara man når ut till sin målgrupp med infon att man existerar. Där kommer de sociala medierna in. I storstadsregionerna förutsätter företagets överlevnad ett aktivt liv på internetbaserade sociala nätverk. Företagen måste få människor att veta att just deras företag finns, företagsnamnet måste spridas och det helst fort. Annars drunknar lätt företaget i mängden av alla andra företag i regionen och försvinner. I storstadsområdena måste det snackas om ditt företag annars dör du. Du måste sticka ut för att överleva och bli ihågkommen.

I småstadsregioner verkar världsordningen fungera på ett lite annorlunda sätt om jag ska tro mina egna iakttagelser. På mindre orter verkar devisen vara att så länge ingen snackar om ditt företag finns det antagligen ingen smuts i närheten av företaget heller. Därför finns en stor skepsis mot nätverkande på internet hos företagare i småortsregionen. Företagare kan i åratal ha arbetat med att fylla sitt företagsnamn med ett visst anseende via den äldre formen av nätverkande som tex mingel, sammankomster i loge som t ex Lions eller Odd Fellow, sportklubbar, etc. Att då lämna ut sitt väl vårdade företagsnamn till allmän beskådan, med risk även för allmän bespottning, är inget som direkt lockar företagsledarna här. Det att finnas i sociala medier är att släppa på kontrollen och att släppa på kontrollen kan innebära ja… vadå? På en mindre ort bör du smälta in, nästan försvinna, för att överleva. Om ditt företag sticker ut ökar risken att det förknippas med negativa rykten. Genom att befinna dig inom ”den gråa massan” av företagsvärlden ökar chansen för överlevnad. Det verkar i alla fall vara vad en del företagsledare anser.

Vad tror ni? Är sociala medier och nätverkande över internet något som i dagsläget är ett storstadssyndrom? Kan det vara så att i storstäderna är geografiska avstånden förhållandevis stora och då underlättar kanske internet, medan det på småorter spelar mindre roll då de geografiska avstånden är mindre? Eller vad kan skillnaderna bero på?

Relaterade inlägg:

1. HR och sociala medier
2. Effektivisera mera med sociala medier
3. Arbetsrätt och sociala medier

Idag fuskade jag på jobbet. Jag tog en längre kaffepaus än vad som är skäligt. Ni som bor i Kalmar med omnejd förstår varför. Vädret inbjuder inte till produktivitet. Jag är människa som reagerar på yttre stimuli. Deal with it.

Nu när det är utrett vill jag komma vidare till något mer intressant. 

Under min långa kaffepaus hann jag läsa Johannes Sundlos inlägg  Framtiden. Jag håller med om det mesta han skriver och ser fram emot framtiden om den blir som Sundlo m.fl. beskriver den. Samtidigt slås jag av att det här är en underbar drömvärld för de som jobbar som rekryterare på bemanningsföretag. Ni vet, de där företagen som växer och frodas just nu och antagligen även i framtiden. De som anställer folk som konsulter och håller dem på någon variant av jour tills ett av deras kundföretag ringer rekryteringsföretaget kl 06.30 och vill ha 15 extra anställda typ nyss för att de just fått en arbetstopp. Då ringer, sms:ar, mejlar rekryterarna runt till sina konsulter och vips har det snabbt lyckats få ihop personalstyrkan som krävs. Det är rekryterarnas arbete. De gör vad de är ålagda av sina kundföretag att göra. För den yrkeskategorin, d.v.s. rekryterarna, är Rekrytering 2.0 o. dyl. något fantastiskt som underlättar deras arbete oerhört.

Men för resten av arbetsmarknaden då? Behöver de ha lika snabb tillgång till en framtida anställd? De små företagen som kanske har råd att anställa en person till, med betoning på kanske. De vill nog fortsätta ha en gedigen kontroll av vem de anställer. De vill nog träffa en framtida anställd vid ett möte istället för att titta på en photoshopad bild på LinkedIn, Twitter eller Facebook. De vill nog fortsätta gå den något mer omständiga vägen. De vill nog hellre ha en anställd som verkligen vill arbeta vid just det specifika företaget, vilket medför att personen ifråga nog får ta sig i kragen och förmå sig själv att skicka in en egen ansökan till den berörda arbetsgivare istället för att bli headhuntad.

Innefattar den verklighetsbild som Sundlo målar upp ett scenario där mindre organisationer inte längre sköter sin rekrytering själva? Där allt som rör rekrytering kommer att vara något som enbart rekryteringsföretag sysslar med?

Relaterade inlägg:

1. Driftighet och lojalitet
2. Dubbla examina
3. Framtiden?

På senare tid har det seglat upp en debatt om vem som äger din identitet på internet. Detta framförallt i förhållande till Facebook. Genom sin nya ”like”-funktion, till exempel, dras allt mer information in på just facebook, som får information om dig, vilka vänner du har och vad du gillar och inte gillar. Dessutom verkar de medvetet göra privacy-inställningarna så svåra som möjligt att förstå och ändrar dem då och då. Det kan kritiseras ur ett integritetsperspektiv men jag är mer intresserad av det faktum att alla kopplingar mellan mig och andra, annat, är fast där inne på facebook (vilket kanske också räknas som ”integritetsperspektiv” i och för sig).

Jeff Jarvis, professor i journalistik och fast gäst på This week in Google, en podcast om google och ”molnet” i allmänhet, har argumenterat i flera veckor på TWiG nu att Facebook borde hjälpa oss att skydda och sköta vår online identitet som vi vill, för VÅR skull, istället för att försöka utnyttja den informationen för sina egna syften bara.

Alternativ är på gång. En stor hype har skapats kring ett projekt, Diaspora*, som knappt börjat produceras ännu. Projektet har lyckats samla ihop över $130.000 i donationer på Kickstarter på bara några veckor.

Diaspora beskriver sig självt: ”the privacy aware, personally controlled, do-it-all distributed open source social network”. Individuellt kontrollerat. Du kontrollerar din identitet och alla dina relationer, samtidigt som du kan interagera med alla andra.

Be your own OpenID provider. Having a single identity across lots of services is great, but why trust a web service to hold it? Once we are the keepers of our own data, we can also selectively allow services access to it through Oauth.

Ur ett nördperspektiv känns det toppen! Jag kommer åtminstone att testa den distribuerade modellen för social webb, eftersom jag tilltalas av idén att ha allting samlat på ett ställe som jag kontrollerar. Jag har i liten skala börjat med min personliga domän där jag samlar flöden från mina andra webnärvaroställen och även sådant som händer offline. Jag vill även skapa ett CV i HR-XML-format som jag enkelt kan peta in på diverse jobbsajter när jag vill söka jobb (som kräver ett ”cv”). De flesta jobbsökarsajter vill ju fortfarande att jag ska ge mitt CV till dem, på deras villkor, de vill inte komma till mig och hämta det. Det minsta man kan kräva då tycker jag är att sajterna läser HR-XML så man kan koda sitt CV en gång. Man ska inte behöva lägga 20 minuter varje gång man ska skriva in sitt CV i något nytt formulär.

Ur ett arbetsgivarperspektiv kanske det har sin poäng att göra det krångligt att söka jobb, om man brukar få många sökande. Bara de riktigt motiverade orkar krångla. Alternativt de riktigt desperata. Jag lägger hellre min energi på att skriva ett bra brev än att lägga kraften på något som en maskin enkelt skulle kunna göra.

Ok det var nördperspektivet. Mer seriöst, vem vill hosta och sköta om sin egen identitet manuellt? Förutom nördar? Det lär inte hända. Det vore dock ändå ett stort framsteg att kunna välja vilken social webtjänst som helst och ändå kunna connecta med alla sina vänner och bekanta, oavsett vilken tjänst de väljer. Jag vill kunna ställa in behörigheter för vad som visas för vem. Och samma med CV:t – jag vill kunna ta det med mig och koppla in det varhelst jag vill. Jag vill kunna ta mina kontakter med mig och koppla in i vilken tjänst jag vill. Så kallade ”walled gardens” som Facebook (och för den delen LinkedIn, eller vilken CV-sajt som helst) kan inte på lång sikt vara framtiden för nätet. Det är ju själva nät-kvaliteten som gör nätet, så att säga. Där har alla nördar ett jobb med att förklara och visa och göra det lätt att använda de öppna alternativen.

Läs mer:

Diaspora is not the answer to the Open Web, but that’s ok – Chris Saad
If Facebook were smart… – Jeff Jarvis på Buzzmachine
Exodus från Facebook? – Rasmus Fleischer på Copyriot

Läs även andra bloggares åsikter om facebook, cv, xml, diaspora, open social

Relaterade inlägg:

1. Omfattar framtiden alla?
2. Integritet
3. LinkedIn stats

I gårdagens gästbloggsinlägg tar författarna av uppsatsen fasta på att vi 80-talister agerar annorlunda som chefer. Manpower presenterade i dagarna delar av sin Work Life-undersökning som påvisar att vi vi 80-talister också kräver en annan typ av ledarskap. Bland annat så anser vi att lojalitet är något som måste förtjänas.

Undersökningen påvisar också skillnader på hur 80-talister ser på användandet av bland annat Facebook och bloggar under arbetstid. Där tycker 46 % av 80-90-talisterna att det är okej att det sker någon gång då och då medans samma siffra för 40-talisterna är 13%. Peter Lundahl, Manpowers VD kommenterar detta med:

”- En förklaring kan vara att yngre ser mindre skillnad mellan arbete och fritid. Det innebär att de tycker sig ha rätt att vara på Facebook på arbetstid. Samtidigt agerar de också ambassadörer för företaget i de sociala medierna – oavsett om de kopplar upp sig på arbetet eller fritiden. Det kan vara positivt för arbetsgivaren om man har ett tydligt ledarskap och en policy för hur medarbetarna får hantera sociala medier på arbetet”

Här har han en stor poäng. För vad räknas som fritid och arbete? Om jag pratar gott om mitt jobb på min fritid, räknas det som arbetstid då? Är det inte dags att företagen inser och anpassar sina verksamheter efter verkligheten? Min uppmaning till dig som HR-anställd är att snarast möjligt leta upp den marknadsansvariga på ditt företag och prata ihop er om hur ni bäst arbetar kring dessa frågor. Vi 80-talister gör snart vårt riktiga intåg på marknaden och du vill troligtvis attrahera de bästa av oss. Eller?

Så vad väntar du på? Agera!

Relaterade inlägg:

1. Är Facebook okej?
2. 80-talisten som chef i serviceverksamheter
3. Chefsrekrytering, är det värt något?

Under de senaste två veckorna har vi skrivit en hel del inlägg som berör sociala medier och dess nya roll i relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Ofta (men inte alltid) så är integritetsaspekten av att det professionella använder det privata för att dra slutsatser om det professionella. Åsikterna är lika många som rösterna i debatten, men de kan delas in i tre läger.

Läger 1
Kalle Konsult ska få festa loss bäst han vill på helgerna och dela med sig av dessa bilder till sina vänner utan att det ska få konsekvenser vid nästa anställningsintervju.

Läger 2
Det är en integrerad del av vår vardag och om man inte presenterar sig så som man vill bli uppfattad av t ex arbetsgivare så får man skylla sig själv.

Läger 3
Facebook är inte en relevant rekryteringskanal och hela debatten är lite fånig.

Det ska möjligen nämnas nu att denna indelning inte bara är totalt godtycklig, utan även medvetet polemisk.

I den första gruppen så återfinns beivrarna av ett åtskiljande mellan den privata och den professionella sfären. De som propagerar för att det finns något orimligt i att undersöka sina anställda (alternativt i rekryteringsprocesser) utifrån deras deltagande och aktivitet inom ramen för sociala medier som syftar till att sammankoppla vänner och bekanta. En snabb analys baserad på mina egna åsikter är att denna gruppen utgörs av naiva människor som tror sig kunna kontrollera på vilka grunder de bedöms, samtidigt kanske de även kan kallas något bakåtsträvande. Internet är som vi vet inte en fluga, och människor lär inte tendera att bryta ett par miljoner års evolution och isolera sig själva. Även om det inte sker på Facebook så kommer individer vilja vara en del av en gemenskap och dela med sig av åsikter, känslor, tankar, bilder, Youtube-länkar och olämpliga skämt.

Den andra gruppen är den som jag själv sorterar in mig själv i. Jag tror inte på att livet går att bryta upp i vattentäta skott, utan att allt hänger samman på ett eller annat sätt. Precis som att det jag skriver här, just nu, säkerligen granskas av någon som kommer få fel bild av mig och att denna bild kan ligga mig till last i någon situation i framtiden så tror jag att min aktivitet på Facebook kan komma att påverka min framtid. Däremot ser jag inget negativt i det om blicken ska lyftas till det större perspektivet. Om en arbetsgivare ser att det är den här personen jag är, och jag får anställningen så kommer min relation med min arbetsgivare gynnas av detta. Med det sagt så erkänner jag lika villigt att det sker en stor del censur innan det läggs upp några bilder av mig. Ingen blir väl egentligen gladare av att se en allt annat än nykter Per hoppa framför en scen utan tröja.

Läger 3 får gestalta alla som inte tror att företag kommer använda de nya kanalerna, och att det är ett ämne som debatteras i brist på annat snarare än att det är relevant. Inte på ett motsträvigt vis, utan bara avfärdande. På samma sätt som du skulle resonera om någon föreslog att handstilsprover är en bra urvalsgrund (säg hej till Frankrike!). Det är bara onödigt att ens lägga tid på. Frånsett det som jag uppfattar som felaktigt – att det inte skulle vara relevant, så finner jag denna åsikt mer tilltalande. Det är ett ställningstagande som jag tolkar till att det helt enkelt inte är relevant för anställningsförhållandet huruvida Malin Marknadschef gillar att gå på burlesk-klubbar eller om Stefan Sekreterare gillar ölhjälm och fotboll. It. Just. Doesn’t. Matter.

Relaterade inlägg:

1. Efter Debatt, en debatt
2. Debatt
3. Omfattar framtiden alla?

Jag tillhör den försvinnande lilla gruppen av svenskar som inte ljuger till Radiotjänst när frågan ställs om jag har en TV. Har inte haft en på tre eller fyra år och saknar det inte. I dagens värld så tillfredsställer SVT Play, TV4 Anytime och liknande tjänster alla mina behov.

Det har dock sina konsekvenser i att jag ibland inte ser nyhetsvärdiga program samtidigt som alla andra. Debatt är ett sådant exempel, min rutin är att varje söndag gå in och spendera någon timme eller två med att kolla SVT Play. Så även igår.

Det diskuterades kring sociala medier och arbete. Kontexten var en man som fått kicken från sitt jobb pga. sin profilbild på Facebook där han hade mage att ha på sig en mössa från klädmärket Porn Star. Detta skulle enligt föräldragruppen på det dagis mannen arbetade på göra honom till olämplig som barnskötare. Några spontana reaktioner på hela historien:

Föräldrar är tydligen spritt språngande galna och jag förutsätter att mina framtida presumtiva barn kommer gå på ett dagis och att jag då kommer hamna i klinch med föräldrarna om denna historia sätter ribban. Samtliga som drog kopplingen mössa = dålig barnskötare borde skämmas. Verkligen skämmas.
Kontrollen över sina egna information på Facebook blir viktigare och viktigare.
Folk kan i allmänhet för lite om vad som kan hända när bilder och information läggs upp på Internet.

Det första går inte att göra något åt, att människor är småsinta och orimliga kommer vara en konstant genom livet för alla människor. Självklart håller man inte med alla om allt, även om jag vill påstå att i detta fallet så är föräldrarna ute på så hal is att det tangerar pinsamhet.

Punkt 2 och 3 däremot… Jag har sett flera vänner skapa dubbla konton på Facebook, där det ena oftast är Smeknamn Efternamn och det andra Förnamn Efternamn. Det ena är seriöst, och det andra oseriöst. I det förra fallet så vaktar man med näbbar och klor vilka bilder som taggas av en, och framställer sig som en riktigt pärla att ha på arbetsplatsen. Inget fel i det, även om jag själv kan känna att det ger ett oärligt intryck i samma sekund som dubbelkontona uppdagas.

Slutligen punkt 3. 81% av svenskar har tillgång till Internet i hemmet, och har man inte det så finns det tillgång för alla genom en mängd kanaler (bibliotek, e-cafe, Sidewalk Express etc). Det är inte en nymodighet längre utan är en reell del av vår vardag. Det är banne mig dags att denna typ av misstag inte längre sker, det är dags att ryckas ut ur naiviteten att information går att kontrollera så länge som det läggs upp saker på Internet – vårt mest offentliga forum och det med längst minne.

Relaterade inlägg:

1. Kategorisk uppdelning av en debatt
2. Debatt
3. Integritet

Sociala medier. Framtiden eller ett buzzword som vi börjar tröttna på? För gemene man kan det fortfarande verka ganska rörigt men något som är sant är i alla fall att det är stort, väldigt stort. Enligt Alexa är Facebook och YouTube två av de fyra största webbplatserna i Sverige och självklart är det här något som intresserar företag, det finns pengar att tjäna.

Oftast när man pratar om sociala medier och företag fokuserar man på den externa användningen, hur man kan förbättra kundrelationer och marknadsföra sina varumärken. Använder du det på rätt sätt är det självklart ett effektivt ”verktyg” för att bättra på din goodwill. I de flesta fallen bör det dock bara ses som ett komplement till den lite mer traditionella marknadsföringen, men om ett par år kan det vara tvärtom.

All den här fokusen på hur man kan hitta nya kunder har gjort att den interna användningen av sociala medier har hamnat lite i skymundan. Eftersom jag är en informationslogistiker (och verksamhetsutvecklare) intresserar jag mig nog lite extra för just den biten. Jag tror att det framförallt är två områden som sociala medier kan påverka internt: kommunikation och kunskap.

Internkommunikation med sociala medier

Mail är helt klart en av de största tidstjuvarna, så tänk er en organisation där alla interna mail är bannlysta. När man skriver mail lägger man gärna ner extra tid på att formulera sig ”korrekt” vilket egentligen är onödigt, mottagaren förstår budskapet även om det finns ett stavfel eller två. Istället kan man utnyttja kraften i korta meddelanden, a la Twitter. Korta meddelanden = mindre tidsåtgång.

Det kan bli en ganska stora omställning, att hela tiden få meddelanden som kanske inte alls berör en själv. Egentligen gäller samma sak åt andra hållet, att skicka meddelanden till en person som du vet att alla på företaget kan läsa. Jag tror att det är en vanesak och att företag i det långa loppet kommer tjäna på det här, alla på företaget vet hela tiden vad som är på gång.

Om vi vill ta det ett steg längre så kan hela intranätet bytas ut mot något som liknar ett socialt nätverk, ett internt Facebook. Alla nyheter finns samlat på förstasidan, i form av korta meddelanden, och större projekt kan diskuteras i grupper. Det här är ingen framtidsdröm utan finns redan i form av till exempel Yammer som bland annat används av Adobe, AMD och Fox.

Kunskapsinsamling med sociala medier

Det viktigaste som finns inom ett företag är kunskap, men det är också det svåraste att ta tillvara på. Nyckelpersoner är farligt, skulle han/hon sluta så förlorar företaget viktiga erfarenheter. Man pratar ofta om vikten av dokumentation, och det är faktiskt viktigt. Väldigt viktigt. Därför måste givetvis alla i företaget hjälpas åt att dokumentera allt som behöver sparas, erfarenheter med andra ord.

För det här ändamålet tror jag riktigt starkt på att en wiki är det bästa verktyget. Säger man wiki så tänker nog de flesta på Wikipedia, även om inte wiki = Wikipedia så är det en bra referenspunkt. Wikipedia är världens största uppslagsverk, kollaborativt skapat av många människor. Idag finns det 250 olika språkversioner och totalt över tolv miljoner artiklar.

En wiki, ett internt Wikipedia om ni så vill, skulle alltså kunna bli en kunskapsdatabas som företagets alla medarbetare tillsammans skapar och underhåller. Tips på hur olika uppgifter kan utföras på bästa sätt, erfarenhet från olika kunder och så vidare. Helt enkelt ett Wikipedia som enbart fokuserar på just företagets bransch. Webbhotellet Binero är ett företag som förstått det här och använder en wiki som en typ av kundsupport, artiklarna innehåller lösningar på olika problem som kan uppstå. Den största delen av innehållet står Binero för men även kunder är välkomna att ändra och lägga till artiklar.

Så, sociala medier är alltså något bra?

Kort svar: Ja.

Längre svar: Självklart, men alla företag kanske inte är redo än och omställningen kommer ta lite tid. Om ett par år så kommer det finnas tonvis med lyckade case som beskriver hur sociala medier både har förändrat sättet att arbeta men även förändrat det magiska ”ROI:et” positivt. Det företag måste bestämma är om de vill vänta eller vara med och leda utvecklingen.

Johan Wigmo har precis fått ut sin fil.kand i Informationslogistik, kandidatuppsatsen handlade om hur sociala medier kan användas i ett marknadsföringssyfte. Vanligtvis bloggar han på den egenbetitlade bloggen, men har nyligen blivit erbjuden att joina nystartade SocialMedias. Se Johan.Wigmo.info för kontakt.

Relaterade inlägg:

1. HR och sociala medier
2. Företag + Sociala medier = Storstadsfenomen?
3. Sociala medier kan förändra ditt liv!

Debatten om användandet av sociala medier som marknadsföringskanal har skjutit fart ordentligt den senaste tiden. SvD hade en artikelserie vid årskiftet rörande politikers användande av sociala medier. Detta har lett till en intensiv debatt i bloggar runt om på nätet. Ett av de bästa inläggen i frågan tycker jag Johan Ronnestam har gjort och det är väl värt att läsa även om man inte är politiker. Nog om politikerna.

Hur kan vi som HR-människor använda sociala medier?

Såsom jag ser det finns det ett par klara fördelar att använda sociala medier för HR, jag listar dem nedan och försöker mig på kvalificerade gissningar om framtiden.

• Varumärkesbyggande/värdegrunder – Att kommunicera värdegrunder och varumärke blir allt viktigare. Vill ert företag attrahera de bästa i framtiden är nätet och sociala medier platsen att finnas och synas på i. Viktigt att poängtera att sociala medier inte bara omfattar ”de vanliga” ställena såsom Twitter, Blog och Facebook utan också ställen som Slideshare, Youtube, Bambuser och linknande.
• I rekrytering – Google, Facebook och Twitter blir referensverktyg. Vilket företag blir först med att kräva att den anställde ska bli kompis med företaget på Facebook så att företaget får insyn i personens liv? Twitter och Facebook blir headhunting platser.
• Intern kommunikation – Facebookgrupper blir intern kommunikationskanaler. ”Alla” finns redan där och är bekväma med gränssnittet, lätt för företagen att skapa en exklusivgrupp där endast anställda är med. Finns redan flertalet sådana grupper på Facebook, jag tror vi bara har sett början.
• Lyssna – att bara passivt höra vad som sägs om företag? Är kunderna nöjda med företaget? Är det någon avdelning som nämns speciellt? Sociala medier blir ett analysverktyg för att mäta både kundnöjdhet och medarbetarnöjdhet.
• Engagemang – för att bli accepterad och framgångsrik i sociala medier krävs att företaget på allvar ger sig ut i de sociala medierna. Att man avsätter tid och pengar på att faktiskt delta i de digitala  strömmarna. Satsa på kvalité.

Det ska tilläggas att jag inte är någon expert på vare sig HR eller sociala medier men det här är vad jag tror, vad tror du?

På HR Sverige diskuteras sociala medier flitigt – delta gärna i debatten!

HR och Facebook – hur ska det gå?

Korsningen rekrytering och sociala medier

Behöver du hjälp med sociala medier & HR? Kontakta då mig.

Relaterade inlägg:

1. Effektivisera mera med sociala medier
2. Företag + Sociala medier = Storstadsfenomen?
3. Sociala medier kan förändra ditt liv!