För mer än ett år sedan skrev jag det här inlägget om svenska HR-twittrare som också resulterade i en lista på svenska twittrare som avhandlar HR-relaterade ämnen. Det händer en del på ett år kan jag konstatera. Ifjol den 3 maj fanns det 19 namn på den listan. Idag består den av 151 personer! Den är långt ifrån komplett och känner du att du saknas på listan får du gärna kontakta mig.

Här är de konton som återfinns på listan;

Relaterade inlägg:

1. #hrsvpt part 2
2. Kan vi inte bara få bevara vår svenska sommarbubbla?
3. Svenska företag, avstigning eller påstigning – tåget går!

Jag tycker alltid det är kul när engagerade människor inom en profession går samman, nätverkar, delar med sig och berikar varandra med nya perspektiv. Så även inom HR. Men det finns en fara i att bara diskutera med människor inom samma sfär som dig själv.

De senaste veckorna har onsdagar inneburit en samlingspunkt på Twitter för människor som vill prata HR. Under hashtaggen #hrsve har människor inom HR såväl som folk inom helt andra verksamheter deltagit, argumenterat och sagt sitt om olika ämnen gällande HR-området. Allt ifrån rekryteringsförfarandet, ledarskap, etik & moral till anställningsformer och löner.

Hashtaggen #hrsve har de senaste 3 onsdagarna hamnat 5:a, 4.a & 3:a som mest använda hashtagg i Sverige under respektive onsdag. På drygt en timme har taggen används drygt 1000-1200 gånger per tillfälle, ett omfång som inte bara är förvånande och mycket mer än vad jag trodde för 5 veckor sedan när #hrsve drogs igång – det signalerar också en ny lättillgänglig form för att dela med sig, att bjuda in till de yrkesverksammas dagliga frågor, tankar och resonemang. Jag vill ta tillfället i akt att tacka alla personer utanför HR som berikar de diskussionerna med andra perspektiv och nyanserar diskussionerna. Värdefullt!

I det senaste numret av branschtidningen Personal & Ledarskap kan man på sida 12 ta del av en tillträdande  styrelseledamots, Tobias Lennér, tankar gällande sin och HR-föreningens roll. Bland annat ställs frågan; ”Hur ska HR bli mer synligt både i och utanför organisationen?”

Svaret från den nyinvalde ledamoten i HRs branschförening löd (underförstått något redigerat av P&Ls reporter):

”Det har jag inget bra svar på, däremot tror jag det kan hänga ihop med svaret innan, att i den mån det går visa mätbara värden. Det underlättar synligheten.”

Jag håller med – det är bra att mäta de insatser som görs i ett företag – alla funktioner har det trycket på sig, det behovet. Men. För att  synliggöra vad HR gör och öka förståelsen för det arbete som bedrivs av HR-personer så anser inte jag att man enbart borde blicka inåt. Man borde istället öppna upp, bjuda in till dialog, dela med sig. Det ger på riktigt andra en möjlighet att skapa sig en förståelse för vad HR-folk egentligen sysslar med (för det vet inte speciellt många) och det driver förändring på sikt. Alla insatser som bara sker inom ett företag eller stängt inom profession på nätverksmöten, HR-afterworks, HR Sverige etc riskerar att bli en insats/produkt som bara riktar sig mot HR-folk. Som redan förstår vad HR är. För mig är #hrsve ett konkret steg ur den ankdamm som det ibland talas om som en beskrivning av HR-professionen.

Jag tycker det är beklagligt att vår profession till stor del driver opinion på samma sätt som för 20 år sedan. Möjligheterna idag är så många fler.

Det gäller inte bara för HR. När startar någon tex. ”reklam-timmen” (#reksve) på Twitter? Bjud in till dialog!

Relaterade inlägg:

1. Rekrytering via Twitter
2. Twitter, oh Twitter.
3. Chefsrekrytering, är det värt något?

De senaste veckorna har diskussionerna på twitter gällande rekrytering och personalfrågor tagit alltmer fart i mitt flöde. Jag tycker det är riktigt bra att dessa viktiga ämnen aktualiseras och får spridning och hoppas det inte bara är en peak utan en mer bestående trend.

Det som jag kan konstatera är dock att många tyckare ej verkar inom HR (Human Resources) eller rekrytering. Givetvis är det inget krav för att kunna tvista om denna typ av frågor men jag som utbildad personalvetare och verksam inom HR-fältet skulle vilja ge min bild av det som många benämner som ”rekrytering” i sociala medier. I dagarna skrev Therese Reuterswärd, konsult inom digital och social marknadsföring, ett blogginlägg som jag gärna vill kommentera.

Jag vill först göra en begreppsutredning. Det som idag diskuteras på twitter är enligt mig inte rekrytering. Det är search, helt enkelt. Det är den initiala delen av rekryteringsprocessen som sedan följs av olika steg beroende på hur rekryteringsprocessen är uppbyggd. Denna del kan sedan följas av delar med olika grad av validitet som till exempel kortare intervjuer, djupintervjuer, tester (intelligens, personlighet, självskattning etc), referenstagning och arbetstestning. Med oändliga resurser och med oändlig tid skulle antagligen företag nyttja så många instrument som möjligt för att nå en hög validitet. Hög validitet kan på ett bättre sätt predicera den framtida arbetsinsatsen (men givetvis aldrig till fullo). Men verkligheten ser annorlunda ut och beroende på kundkrav gällande leveranstid och pris så kan ibland rekryteringar gå väldigt snabbt, med få steg. Till priset av en god validitet.

Jag verkar själv som konsult inom HR/kommunikation. Jag håller med om att det öppnas upp mycket möjligheter gällande search. Jag ser med spänning framemot hur location-based headhunting kommer att växa fram, hur integrationstjänster för människors sociala CV(som tex TheSocialCV) växer fram och hur allt fler företag ser den ekonomiska vinningen i att dels skapa kanaler in till dem genom en digital närvaro (Employer Branding) och dels att de ser möjligheten att kunna nå passiva kandidater genom otraditionella kanaler. Det är lätt att blicka mot USA i dessa sammanhang och sedan applicera samma retorik gällande svenska företag. Men riktigt så enkelt är det inte, enligt mig. Beroende på faktorer som digital mognad och kulturell kontext så är saker som fungerar i tex USA idag per automatik inte något som fungerar i Sverige idag. Men kanske om 1 år, eller om 4 år? Kanske.

Det man måste tänka på är att majoriteten av företagen idag använder sig av s.k  annonsbaserad rekrytering. I den initiala delen av rekryteringen används då jobb-boards likt Monster, CSjobb och arbetsförmedlingen (gratis). Den största utmaningen för företag som vill komplementera sin annonsrekrytering med uppsökande rekrytering består inte i att ”våga ta beslutet att köpa in ett nytt verktyg”. Det består att att kunna förändra sin organisation så att deras medarbetare också kan nyttja verktyget. Det handlar om kompetensutveckling, det handlar om delegering av ansvar och tid och det handlar om nya sätt att processa och dela information inom  företaget. Till syvende och sist handlar det om människors sätt att förändra sin egen process i hur de arbetar. Att gå från att ta emot kandidater i ett automatiserat flöde till att vara uppsökande, att ringa någon som inte sökt ett jobb, att maila någon som inte visat intresse – för att få dem intresserade. Den ligger inte i att ”våga finnas där” utan den största utmaningen för företagen är relaterad till deras organisationsstruktur.

I diskussioner om vad som ”är bra” ser jag ibland konsulter, likt Therese, mena att man får ”bättre kandidater” genom sociala medier. Jag vill påstå att man i vissa typer av utlysta tjänster kan nå passiva kandidater bättre genom sociala medier. Det innebär att man  enklare får in kandidater till rekryteringsprocessen. Det innebär inte att man får bättre kandidater, eller mer passande kandidater för tjänsten. Det som avgör rekryteringens validitet är inte från vilken kanal kandidaterna kommer från utan vilken typ av instrument som man använder och i vilken ordning de används i rekryteringsprocessen. Det Mashable promotar i en av länkarna (och i många andra) som Therese postar är inte att en rekrytering blir bättre ur ett validitetsperspektiv, utan att man genom rekommendationer, referral-program och en god digital närvaro kan få in fler och ibland även passiva kandidater. Och jag håller verkligen med Lauby i den åsikten.

I en diskussion gällande validitet så vill jag också påpeka att så kallad magkänsla har samma validitet som grafologi. Ingen. Det har i arbetspsykologisk forskning visats gång på gång sedan 50-talet att den magkänsla som många chefer förlitar sig på har noll korrelation med en god framtida prestation i arbetet. Däremot kan beslutet som tagits ”kännas bra” och senare stärkas genom att chefen bekräftar sitt beslut genom att fokusera goda sidor den anställda har. Man kommer dessutom sannolikt att ha trevligt på arbetsplatsen.

Det finns nog ingen som skulle ifrågasätta en tandläkares kompetens eller tolkningsföreträde inom ett område som denna utbildat sig inom och verkat i. Eftersom HR-fältet handlar om människor så har alla sina egna erfarenheter, vilket ej är fallet gällande tandläkaren. Jag för min del har svårt att skilja på expertis inom ett fält vare sig det är inom beteendevetenskap eller i en teknologiskt avancerad nisch. Eftersom det finns en hel del pengar i att förmedla personer till arbete och personalfrågor så hoppas jag innerligt att HR-branschen ej blir föremål för den värdedevalvering som till exempel coach-begreppet utsatts för på grund av att många aktörer sett en kortsiktig vinst samtidigt som man kunnat komma undan med en undermålig insats. Det är viktigt både för kandidater och företag att rekrytering fortsatt bedrivs av person som är bildade inom området. Annars kan man snabbt se en utveckling där kvalitét och etik åsidosätts för snabba monetära vinster. På kandidaters och företags bekostnad.

Relaterade inlägg:

1. Rekrytering via Twitter
2. Rekrytering
3. Social media + rekrytering = Sant?

Under det senaste halvåret har jag funderat över behovet av sociala medier. Framförallt har jag funderat på och fascinerats av vissa företags icke-behov av dessa. Jag bor och är verksam på en mindre ort och de företagsledare jag pratat med här bryr sig knappt om det parallella universum som sociala medier och internet utgör. Det kom förstås som en total chock för mig som är, eller åtminstone har försökt vara en aktiv användare av socialt nätverkande på internet under flera år (framför allt bloggar, Facebook, Twitter och LinkedIn). Detta beteende frodades bra under tiden jag bodde och var verksam i Uppsala, som nuförtiden räknas till Stockholm, med andra ord ett storstadsområde.

Storstadsområdena i Sverige har, enligt min uppfattning, andra förutsättningar än många andra delar av Sverige. Där jag kommer ifrån säger man halvt hånfullt och med andra halvan fylld av avundsjuka att ”allt funkar i storstäderna”. De flesta affärsidér går att komma runt med i storstäderna, bara man når ut till sin målgrupp med infon att man existerar. Där kommer de sociala medierna in. I storstadsregionerna förutsätter företagets överlevnad ett aktivt liv på internetbaserade sociala nätverk. Företagen måste få människor att veta att just deras företag finns, företagsnamnet måste spridas och det helst fort. Annars drunknar lätt företaget i mängden av alla andra företag i regionen och försvinner. I storstadsområdena måste det snackas om ditt företag annars dör du. Du måste sticka ut för att överleva och bli ihågkommen.

I småstadsregioner verkar världsordningen fungera på ett lite annorlunda sätt om jag ska tro mina egna iakttagelser. På mindre orter verkar devisen vara att så länge ingen snackar om ditt företag finns det antagligen ingen smuts i närheten av företaget heller. Därför finns en stor skepsis mot nätverkande på internet hos företagare i småortsregionen. Företagare kan i åratal ha arbetat med att fylla sitt företagsnamn med ett visst anseende via den äldre formen av nätverkande som tex mingel, sammankomster i loge som t ex Lions eller Odd Fellow, sportklubbar, etc. Att då lämna ut sitt väl vårdade företagsnamn till allmän beskådan, med risk även för allmän bespottning, är inget som direkt lockar företagsledarna här. Det att finnas i sociala medier är att släppa på kontrollen och att släppa på kontrollen kan innebära ja… vadå? På en mindre ort bör du smälta in, nästan försvinna, för att överleva. Om ditt företag sticker ut ökar risken att det förknippas med negativa rykten. Genom att befinna dig inom ”den gråa massan” av företagsvärlden ökar chansen för överlevnad. Det verkar i alla fall vara vad en del företagsledare anser.

Vad tror ni? Är sociala medier och nätverkande över internet något som i dagsläget är ett storstadssyndrom? Kan det vara så att i storstäderna är geografiska avstånden förhållandevis stora och då underlättar kanske internet, medan det på småorter spelar mindre roll då de geografiska avstånden är mindre? Eller vad kan skillnaderna bero på?

Relaterade inlägg:

1. HR och sociala medier
2. Effektivisera mera med sociala medier
3. Arbetsrätt och sociala medier

Att rekrytering via sociala medier är ett hett ämne råder det ingen tvekan om. Vi kan läsa om hur man ska bygga upp sin nätprofil något som jag själv varit med och gett tips kring i tidningen Studentliv. På den andra sidan av myntet, det vill säga rekryterings-sidan, saknas det mig veterligen artiklar, åsikter och how-to:s. Jag ska försöka att på ett överskådligt sätt beskriva hur jag försöker tänka när jag rekryterar via Twitter. För att bäst tillgodogöra sig innehållet bör man ha i alla fall lite kunskap om vad Twitter är och hur det fungerar. Har du inte det rekommenderar jag dig att först läsa Helen Alfvegrens ”Guide till Twitter” och Anna-Carin Carnebros ”Nyckeln till Twitter: prata med, inte till”.

Nedan så skriver jag rekrytering men om vi ska vara ärliga har nog ingen nått så långt att vi genomför hela rekryteringsprocesser genom sociala medier. Det som beskrivs nedan är search-delen av en rekryteringsprocess. När väl kandidaten är lokaliserad då har kandidaten genomgått den sedvanliga proceduren med telefonavstämning, intervju och referenstagning. Bra att bära med sig.

Ok, så du har bestämt dig för att din nästa rekrytering skall ske via Twitter som du har hör att det snackas så mycket om den senaste tiden men hur går du då tillväga? Vi utgår från att du har ett konto registrerat på Twitter som antingen är ditt privata konto eller  ditt företagskonto. Redan här står du inför ett ganska stort val. Om du väljer att göra det via ditt privata Twitter-konto så flyter arbetsliv och privatliv ihop men å andra sidan får du troligtvis lättare att bygga upp och skapa relationer. Gör du det via ett företagetskonto blir det mer kopplat till företaget men å andra sidan får du lite svårare att skapa och bygga relationer.
Jag förespråkar och använder mig själv av det förstnämda.

Som företag är det här en viktig fråga att ta ställning till för sker rekryterande över en anställds privata Twitterkonto kommer värdet och interaktionen att följa med den anställde om denna eventuellt skulle sluta. Sker rekryteringsarbetet över ett privat Twitterkonto får man på något sätt hitta en lösning som gör att informationen som genereras stannar hos företaget. I alla fall tror jag att de flesta företag förespråkar en sådan lösning.

Vilken lösning som än väljs så är det viktigt med dialog. Dina potentiella kandidater kommer inte följa dig utan vidare utan för att bygga upp en skara som följer dig krävs det att du är aktiv och för en dialog med människor. Om ett jobb sprids beror enligt min åsikt vilken relevans den har bland de du följer. Vill du ha viral spridning av dina jobb så bör du rikta in dina tweets och pinga personer inom relevant område. En lite kartläggning av personer är därför att föredra. Det  kan låta krasst men för att enklare hålla koll på sina följare rekommenderar jag att skapa listor på Twitter, på så sätt håller du reda på att X jobbar inom data.

Varje gång jag har skickat ut ett jobb har jag varit noga med att koppla någon form av mätverktyg till den länk jag skickar ut. I början använde jag mig mycket av en tjänst som heter emp.ly som lät mig mäta hur många gånger en länk klickades och hur många gånger den spreds vidare. På så sätt var det enkelt att se om jobbet hade relevans att spridas i mitt nätverk eller inte. Rekordet för spridning av en annons var för en webbutvecklartjänst som spreds vidare 98 gånger och klickades på över 800 gånger. Tjänsten tillsattes senare via en ansökan som kom in just på det här sättet.

Nu på senare tid, när jag börjat jobba på Social Honesty, har jag använt det verktyg vi utvecklat SocialCruiter som gör precis det emp.ly gör plus lite till. Med SocialCruiter kan jag se vem som sprider jobbet vidare och dessutom importera listor från rekryteringsprogram.

För mig har mätbarheten varit viktig, jag har inte vetat vilka kanaler som fungerat och vilka som inte fungerat och jag har hela tiden kontinuerligt följt upp och tittat på vilka jobb som sprids hur. Helt klart spännande att följa hur ett jobb sprids viralt! Dessutom effektiviserar det hela tiden processen att veta vem man ska fråga om hjälp med vilket jobb.

Rekrytering via sociala medier är i sin linda och det här är hur jag har valt att jobba. Värt att notera är att jag inte primärt använder mitt Twitterkonto för att rekrytera utan finns på Twitter för att jag tycker det är väldigt roligt, spännande och lärorikt. På twitter hittar du mig under @jsundlo och jag diskuterar mer än gärna rekrytering via Twitter!

Relaterade inlägg:

1. Twitter & HR
2. Twitter, oh Twitter.
3. Rekrytering från ett HR-perspektiv

Relaterade inlägg:

1. Social media + rekrytering = Sant?
2. LinkedIn stats
3. How to choose the right job board for 2011

Relaterade inlägg:

1. You need a social media strategy
2. LinkedIn: Hösten 2010
3. LinkedIn – Så skaffar du konto

I maj publicerade jag en lista med svenska HR-twittrare.
Det går onekligen att konstatera att vi sett en ökning av HR-människor på Twitter. Det i kombination med att fler har hittat till oss och att jag via Twitter hittat till fler HR-personer kräver en uppdatering av listan men att manuellt uppdatera listan så här på bloggen hela tiden känns som en nästintill omöjlig uppgift. Därför har jag skapat en lista kallad ”Swedish-HR” där jag löpande kommer uppdatera medlemmarna. Är du inte med eller vet någon som du tycker borde vara med? Twittra hashtaggen #hrsvpt till mig (@jsundlo) så lägger jag till dig!

Vi ses på Twitter!

PS. Du har väl inte missat att HR Sverige finns på Twitter? @hrsve är vi. (Vem som har @hrsverige låter vi vara osagt.)

Relaterade inlägg:

1. #hrsvpt
2. Twitter, oh Twitter.
3. Svenska HR-twittrare

Ok! Nu behöver vi hjälp av alla er HR-människor som finns på Twitter och av er andra som finns där ute på Twitter. Det vi behöver hjälp med inspiration av hashtaggen #hirefriday lansera den svenska varianten #jobbjakt som den briljante @ladstrom lanserat.

Sedan ett par månader tillbaka har taggen #hirefriday dykt upp bland mina amerikanska HR-twittrare varje fredag och varje fredag har jag funderat på en svensk variant. Ursprungskvinnan och hjärnan bakom #hirefriday är HR Margo och taggen har efter ett par stapplande månader verkligen fått ett eget liv på Twitter. Har varit otroligt intressant att följa utvecklingen!

Vad syftar det då till? Det är inte en tagg där företag postar jobbannonser (testa istället #nyttjobb) utan ett ställe där vi som finns på Twitter tipsar om folk som vi vet är på jakt efter jobb. Folk som är våra vänner, folk vi träffat på fest, folk vi jobbat med helt enkelt människor vi känner och som vi tror kommer göra ett bra jobb. Extra snyggt blir det förstås om man lägger in en länk till personens LinkedIn-sida/blogg/hemsida etc.

Här finns ”Guidelines for HireFriday” och samma guidelines gäller också för #jobbjakt.

Vad säger ni, ska vi inte göra en insats och få försöka få folk i arbete?

Undrar vad Reinfeldt skulle säga om det här initiativet?

Relaterade inlägg:

1. #jobbjakt – FAQ
2. #hrsvpt part 2
3. Twitter, oh Twitter.

Ja, jag vet. Jag har pratat om Twitter förut men den här gången blir det personligt. Inga siffror, inga guider och inga tips på vem du ska följa eller inte följa. Istället blir det en kort summering av mina strax över sju månader på Twitter och hyllning till Twitter.

För Twitter är sannerligen en fantastisk plats. Var annars hittar du en smältdegel av positiva, glada, sociala och trevliga människor som du med bara via ett par knapptryckningar kan kommunicera med? I början gick det om jag ska vara ärlig rätt trögt. Att veta vem man ska följa och hur man ska uttrycka sig på bara 140 tecken var svårt men som med mycket annat blir allt bättre med lite träning och vänliga instruktioner om hur man ska göra. Efterhand upptäcker man guldkorn som i sin tur har guldkorn som i sin tur…och efter ett tag har man ett gäng som man följer och tycker är intressanta. Förhoppningsvis har man också en dialog om både ditt och datt med dem.

Jag har kommit att gilla Twitter för dess enkelhet. Det krävs inga romaner, inga djupa och långa inlägg eller svulstiga beskrivningar om vad du hittat på den senaste timmen. Du har 140 tecken på dig att säga det du vill säga.

Jag gillar också Twitter för det öppna klimatet. Folk är vänliga, sociala och positiva. Att ta del av andras tankar, idéer och åsikter gör att man själv kommer till nya insikter och får nya tankar.

Via Twitter kommer i alla fall jag i kontakt med människor som jag troligtvis inte skulle kommit i kontakt med tidigare. Via fika, luncher och löprundor (!) har vi tagit steget ut från internet och träffat varanda ”på riktigt” vilket ger ytterligare dimension till att ”bara” prata på Twitter.

Det har varit mycket fokus på rekrytering och användning av sociala medier här på bloggen och visst kan man använda Twitter till att rekrytera men här är det långsiktiga och relationsbyggande tänkandet mer värt en det kortsiktiga och ytliga. I dagarna hoppas jag att min första rekrytering via Twitter går i lås och det är en person som jag stiftade bekantskap med i vintras. Det finns förvisso tekniker och trix för att hitta kandidater snabbt men värdet såsom jag ser det ligger i det långsiktiga. I och med att det är i det långsiktiga som vinsten ligger så tar Twitter också tid. Att gå in en gång i månaden och skriva går inte, för att få ut det mesta utav det måste du ge det tid och våga ge dig in i dialoger.

Twitter är bra på många sätt men framförallt annat så är det kul. Och som jag alltid brukade fråga mina skidskolebarn på den tiden det begav sig, ”Vad är det viktigaste när vi åker skidor?! Att vi har kul!” Lika sant när man åker skidor som när man ska börja Twittra.

Vi ses på Twitter!

(@jsundlo)

Relaterade inlägg:

1. Rekrytering via Twitter
2. Twitter & HR
3. Swedish job boards, recruitment agencies and Twitter