Jag gör fel, hela tiden.
Jag rättar till felet och ber om ursäkt. Sedan släpper jag det och går vidare. Det är vad som står i min makt. Det jag finner intressant ur ett HR perspektiv är om och hur vi redan i rekryteringen kan minimera risken att det blir fel och hur organisationen reagerar när någon kollega eller vi själva gör fel.

Scenario ett, en medarbetare gör fel och chefen påtalar det konstruktivt. Här är det ju extremt viktigt hur personen de facto agerar och använder kritiken efteråt. Att personen de facto lär sig av felet. Scenario två, hur chefen ger den konstruktiva kritiken och hur teamet, organisationen eller bolaget agerar, samt uppför sig efteråt. Oerhört viktigt tänker jag. Det finns både goda och mindre bra exempel här. Det verkar även vara viktigt att personen ärligt och ödmjukt erkänner felet, menar det den säger, och även följer det den sagt konsekvent och ärligt. Ärlighet verkar vara en stor del här. Sammantaget skapar detta en miljö i bolaget där medarbetaren kan känna sig trygg och prestera därefter. Detta vet du, jag, vi och den där okända man(ibland med efternamnet borde). Ok, vi vet detta. Följer vi detta när det blir skarpt läge, när vi blir rädda? Står vi kvar och är ärliga? Tänker på Enron, Skandia, SOS Alarm, HQ Bank, Shell, KI och politiker, ja listan kan göras lång.

Nästa tes är när det inte får bli fel. När det absolut inte får gå fel. T.ex. inom sjukvård, hälsovård eller andra branscher där de personer vi anställer tar livsavgörande beslut. Där beslutet ibland avgör något så viktigt som någon annans liv. När det inte får bli fel men ändå blir fel, går fel. Är det viktigt att personen vet hur den ska agera när felet skett? Att när alla manualer, direktiv, regler, förordningar osv. har fyllt sin funktion och det bara kokar ner till mig och beslutet jag ska ta? Att redan när jag rekryterar dessa personer som ska ta dessa beslut vet hur personen reagerar när den ställs inför det ödesdigra faktum: Knowing what to do when not knowing what to do?
Vad är avgörande då i en rekryteringsprocess? Räcker det med att titta på begåvning, inlärningsförmåga, att veta vad jag ska göra när jag inte vet vad jag ska göra, värderingar, beteenden och kvalitetssäkra processen?

Kan vi som chefer eller HR personer stå för bedömningarna vi gjort när vi rekryterat, utan att gömma oss bakom fakta, statistik och vetenskapliga underlag när det går fel? Kan vi undvika och minimera fel, även när vi blir rädda? Kan vi låta bli att skylla ifrån oss? Samt kan vi förlåta oss själva och andra när det blir fel. Samt framförallt, lära oss av felen och använda det som erfarenheter till andras gagn? För fel, det gör vi hela tiden, iallafall jag.

Relaterade inlägg:

1. The black box finns inte mer- ny ISO 10667
2. Chefsrekrytering, är det värt något?
3. Vad gör en HR?

Jag blev så glad när jag läste den här artikeln hos Prevent.se.

Äntligen har regeringen förstått att den arbetslivsforskning som gjorts utifrån manliga förhållanden inte är tillräcklig för att förklara hälsoproblematiken för kvinnorna i arbetslivet. Arbetsmiljöverket ska tilldelas 20,5 miljoner kronor av regeringen för att öka kunskapen om kvinnors arbetsmiljö. Därefter hoppas man på att kunna förebygga och minska förslitningsskador i kvinnodominerade yrken.

”Det vi slagit fast är att det finns två huvudskäl till att kvinnor oftare drabbas av förslitningsskador än män. Det ena är fysiska skillnader som gör att kvinnor har lättare att skadas av belastning. Det andra är att kvinnor oftare har ensidiga arbeten som till exempel kassajobb, förpackning eller montering”

Spontant känner jag mest att det var väl på tiden! Kvinnor har trots allt varit aktiva medlemmar av det svenska arbetslivet sen 1940-talet.

Relaterade inlägg:

1. Fusk eller sjukdom?
2. Såg du Rapport i måndags 8/2?
3. Uniform?

Jag blev provocerad när jag läste Annika Ahnlunds inlägg ”Utbildningsnivån påverkar sjukfrånvaron” på HRbloggen.se. Inlägget är ett kortfattat referat av de slutsatser som Försäkringskassan gjort i en rapport vid namn ”Sjukskrivning i olika yrken”. Annika Ahnlund informerar alltså om vad Försäkringskassan kommit fram till. Emellan raderna läser jag in en hel del som jag inte alls är säker på att författaren menade skulle hamna där.

Det jag läser in mellan raderna är att Försäkringskassan anser att personer som arbetar inom ”yrken utan krav på yrkesutbildning”, och framförallt kvinnorna i denna grupp, fuskar med sjukdagar. Att denna grupp helt enkelt har en större benägenhet att vara okynnes-sjukskrivna än personer som arbetar inom yrken med krav på utbildning. Förvisso tas ett citat från en analytiker på Försäkringskassan upp i inlägget som mildrar min uppfattning något:

– Det finns stora skillnader mellan olika yrkesgrupper och yrken relaterat till antal ersatta sjukskrivningsdagar, säger Marie Mulder, analytiker på Försäkringskassan. Det kan finnas många olika orsaker till detta, men faktorer som arbetsmiljö, möjligheter att anpassa arbete vid sjukdom och livsstil kan vara några viktiga komponenter.

Ändå sitter jag här med en konstig känsla i magen. Det finns lätt 100 olika orsaker som skulle kunna ge den här statistikbilden som inte innebär en smutskastning av de som arbetar och oftast sliter hårdare än vad handläggarna på Försäkringskassan gör. Kanske ser Försäkringskassan samma orsaker som jag, men jag upplever det inte som särskilt troligt med tanke på hur deras människosyn varit den senaste tiden. De letar fuskare. Fuskare som nästan inte finns. Medan de sätter dit några få fuskare straffar de en majoritet av vanliga människor som arbetar, men som blir sjuka ibland.

Vi som är engagerade i personalfrågor och personalhälsovård känner till att sjuknärvaro är en inkörsport till mer långvariga sjukdomstillstånd som förslitningsskador samt utmattningssyndrom och/eller depression. Organisationsledningar och HR-avdelningar försöker så gott de kan motarbeta denna typ av sjukskrivningar med hjälp av bland annat friskvårdsbidrag och arbetsrotation. Frågan är om dessa åtgärder från företagsvärlden spelar  någon roll när Försäkringskassan i stort sett uppmanar anställda att gå och jobba trots sjukdom?

Hur länge ska Försäkringskassan fortsätta misstänka de som arbetar? Vad vinner Försäkringskassan på att fortgå med denna människosyn? Var finns empatin och omtanken? Om Radiotjänst kan byta taktik borde väl även Försäkringskassan kunna ändra sig?

Relaterade inlägg:

1. Tänka fritt, tänka rätt
2. Bemanningsföretag: traditionalistisk trygghet eller arbetskraftsflexibilitet
3. Äntligen!

En fråga väcktes hos mig idag när jag pratade med en vän som ofta väcker mig.

Om man, eller kvinna, inte trivs på sitt jobb, vad gör man? 40% bra arbetsuppgifter, 60% dåliga, eller välj fördelning själv:). Om man trivs med kollegorna men ej med chefen eller liknande scenarios? Hmm, varför finns ordet ”gå in i väggen” eller ”utbrändhet” nästan bara i det svenska vokabuläret? Är det helt enkelt bara ett annat ord för att man inte trivs? Om man är ärlig mot sig själv, helt ärlig, om man verkligen gräver i djupt i vad man egentligen tycker(det man inte pratar om på cocktailpartyn:)), så finns svaret. Trivs du, eller inte? Om inte, så är min åsikt att vi bara har ett liv, det är för kort att ödsla på något man inte trivs med. Allra viktigast, det är ditt liv, du bestämmer! Skrämmande va:)?

Hänger det på något sätt ihop med ”jobblinjen”? Det pratas mycket jobb, framförallt äldre generationer tycker att man ska ha jobb. Skapar det fler jobb? Självklart kan inte alla bli egna företagare, men jag tror att fler skulle göra mer nytta som det, och ha roligare, samt trivas. Tänk att välja dina kollegor, kunder, samarbetspartners och träffa de du vill(nästan) osv osv. Det går självklart att skapa sig en sådan miljö som anställd också, frihet att göra, men då måste man välja sin chef noga..Borde valet handla mer om det? Det pratas flexicurity, från Danmark, men då nämner man inte att demografi samt förutsättningar ser helt olika ut mellan Sverige och Danmark. Är vi lurade att hålla oss kvar på ett jobb, med näbbar och klor? Är det lånebördan, utlandssemestern, löften till barnen, frugan, vännerna, eller andra saker som väger in som en kvarnsten?

Frihet och val är skrämmande, men det är ditt liv och livet är kort. Du förtjänar att trivas och ha kul!

Var iallafall ärlig mot dig själv, vem vet, det kanske öppnar oanade möjligheter? Samt be om hjälp, du kommer att bli överaskad, det lovar jag.

Relaterade inlägg:

1. Kul jobb
2. Arbetslös eller mellan två jobb?
3. 5 bra tips att hitta nytt jobb 2011!

I tisdags deltog jag och Fredrik i tv-programmet Debatt. (Du hitter länk till programmet längst ner) Upphovet till den diskussion som föranledde programmet var en debattartikel av Bert Karlsson som menar på att ungdomar är lata idag.

Jag hävdar att vi, för jag benämner mig fortfarande som ungdom, inte är lata. Inte på det sättet som Bert vill ge sken av. Vi har inte massarbetslöshet för att vi sitter hemma och inte vill ta ”skitjobb”. Strax innan vi började sända skickade jag ut en tweet på Twitter och responsen och svaret på den förvisso korta och helt ovetenskaplig undersökning gav tillhanden att 100% hellre har ett jobb som är okvalificerat än att de går arbetslösa.

Att entreprenören som sökte 50 städare och fick 5 ansökningar måste gjort något fel när han annonserade hävdade jag då och står fast vid det. Våra konsumtionsmönster av nyheter och information har ändrats. Jag får mothugg från Danielle Deasismont på SVTs hemsida. Hon säger först att vi är en generation som lever på webben men sedan går hon på om att vi inte blir serverade nyheter på dito kanaler? Hur ska du ha det Danielle? Jag gissar förvisso när jag säger att fler 16-25-åringar hänger på Facebook än läser en dagstidning men med tanke på andelen användare på Facebook i den åldersgruppen så känns det som en ganska kvalificerad gissning.

Min känsla av debatten är att den aldrig kom riktigt djupt. Det skrapades på ytan väldigt mycket. För inte är vi lata som Bert påstår, men vi behöver få chansen och det är svårare att få chansen idag än när Bert växte upp. Tröskeln till arbetsmarknaden har höjts under tidens gång helt enkelt. Sant är också att vi delvis har andra krav men till syvende och sist handlar det om att klara sin försörjning och att ha en inkomst och då är i alla fall de jag känner, inklusive mig själv, beredda att ta vilket jobb som helst. Ge oss bara chansen och vi visar er.

Om du missade programmet finns det i sin helhet här tom den 30:e september.

Relaterade inlägg:

1. Efter Debatt, en debatt
2. Kategorisk uppdelning av en debatt
3. Nej till praktik!

Igår så publicerade sex LO-förbund en debattartikel i DN gällande avtalsrörelsens hantering av intåget av bemanningsföretag. Företaget Urban Outfitters är ett tidsnära exempel som fått sin beskärda del av utrymme i media och den publika debatten.

Är det rätt att säga upp sin personal och sedan erbjuda samma personal anställning genom bemanningsföretag? Är det bara ett skandalöst kringgående av LAS? Vad blir effekterna och hur ska denna trend tolkas? Dessa är bara ett fåtal av de frågor som väcks från endera sidan i diskussionen.

Facket skulle inte vara facket om inte tonläget tangerar mot det överdrivet dramatiska och polemiska. Istället för att se hur hemskt alla medlemmar (som vi vet är på dalande trend) kommer få i ett framtida samhälle färgat av korttidsanställningar genom bemanningsföretag så finns det inte ett spår av reflektion kring vilka positiva effekter förändringen kan medföra.

Det finns flera andra artiklar som tar fram en viktig poäng i bemanningsföretagens påverkan på den svenska arbetsmarknaden. Låt oss för en sekund anta att arbetsmarknaden inte är statisk, utan snarare präglas av kontinuerlig dynamik. Omvärlden förändras och samma krav och förväntningar som ställdes för 10 år sedan kanske inte längre är desamma. För att spä på föränderligheten så innebär informationssamhället i större utsträckning att företags möts av en omväxlande marknadsplats inom vilken de är aktiva. Traditionell syn på att här i sverige så ska allt minsann vara som det var förrut stryper möjligheterna till utveckling. Den synen anser jag kommer från facken i stor utsträckning. De är pådrivare av en debatt som syftar till oföränderlighet, och kan karaktäriseras som naiv.

Vikten av kunskap ökar, och utbildning blir ett måste för att ta del av företagscentrala funktioner. För unga utan den formella utbildningen så sänker bemanningsföretagen tröskeln för att komma in i företag och skaffa sig den ack så viktiga arbetslivserfarenheten som värderas högt av arbetsgivare. Om (OM!) nu det är så att endast 11% av Sveriges befolkning anser bemanningsföretag vara något positivt så hoppas jag verkligen att dessa 11% är de som annars har det svårt att komma in på arbetsmarknaden och förstår och uppskattar den möjligheten som nya anställningsformer kan medbringa.

Relaterade inlägg:

1. Fusk eller sjukdom?
2. Pengar är allt. Eller?
3. Arbetslös eller mellan två jobb?