Kategoriarkiv: Arbetsmarknad

Varselportalen

Postat av
Svara

CSR – företags sociala ansvarstagande. Tidigare har jag skrivit om hur viktig del av CSR det är att faktiskt betala skatt i tillverkningsländer och inte internprissätta så att skatten minimeras alternativt betalas i annat land. Det är även viktigt att betala levnadslöner istället för de minimilöner som tillverkningsländernas regeringar sätter upp (Regeringarna vill givetvis locka utländska investerare till just deras land, därav lönekriget som genererar minimilöner som inte går att leva på). Det kanske känns fjärran att tala om CSR i andra länder för de företag som enbart agerar lokalt. Därför har jag intresserat mig av vad företag kan göra för att upprätthålla ett socialt ansvarstagande här i Sverige. Detta blogginlägg är min första input på det spåret.

Jag vill slå ett slag för Varselportalen.se!

På Varselportalen kan du som arbetar i ett nedläggningshotat företag få hjälp med att sköta nedläggningen på ett socialt ansvarstagande sätt som alla parter vinner på: anställda, ledning och lokalsamhälle. Varselportalen drivs av två verklighetsanknutna forskare som specialiserat sig på socialt ansvar vid nedläggningssituationer och de har, enligt hemsidan, erfarenhet från ett tjugotal nedläggningsfall.

Att komma till den punkten där en nedläggning eller stor nedskärning är det ”enda alternativet” kan aldrig vara kul, varken för ledning eller anställda. Det är dessutom garanterat ett svårt beslut att fatta. Men för att nå bra resultat måste alla inblandade vara aktiva och bidra med bra lösningar.

Varselportalen beskriver nedläggningen ofta är en situation där varken ledare eller fackföreningar har någon erfarenhet, eller har begränsade erfarenheter. Begränsade erfarenheter kan bidra till svårigheter att fatta rätt beslut. Att ta sitt sociala ansvar i en sådan situation handlar om att mildra konsekvenserna för de anställda och således i förlängningen mildra konsekvenserna för lokalsamhället.

Detta är problem som dessvärre fler och fler företag står inför idag, vi får hoppas att det vänder! Men till dess kan det vara angeläget att förkovra sig i den information och hjälp som finns på www.varselportalen.se

Belastningsregister och kreditupplysning – en urvalsmetod främst i lågkonjunktur?

Postat av
2

För cirka två år sedan, när jag precis blev medlem på denna eminenta sida, passade jag på att ställa en fråga i forumet om just detta ämne. Min personliga åsikt då såväl som nu är att metoden både är integritetskränkande och fungerar som ett oerhört trubbigt verktyg vid rekryteringar.

Som arbetssökande har jag dock fått göra avkall på mitt integritetstänkande och helt enkelt accepterat det faktum att arbetsgivare i många fall vill ha utdrag ur diverse register. Personligen har jag ingenting att dölja – förutom möjligen en äldre anmärkning på att jag en gång kissat utomhus på fel plats och tidpunkt. Detta är emellertid något jag har svårt att tro skulle kunna påverka mina möjligheter till anställning. Dock ska man komma ihåg att inte alla människor är lika duktiga på att uppföra sig som jag.

Som student har jag aldrig riktigt behövt ta ställning till dessa frågor, annat än vid anställningsintervjuer där jag själv blivit intervjuad. Som givet finns det i dessa situationer inte särskilt mycket utrymme att diskutera huruvida det är rätt och riktigt att kolla upp kandidaten. Men inte omöjligt är att det inom en överskådlig tid är jag som sitter och formulerar annonser, kallar folk på intervjuer och bedömer de sökande efter allsköns kriterier. Frågan som då uppstår är hur jag själv, i rollen som rekryterare, kommer ställa mig till detta förfaringssätt.

I den tråd jag startade för två år sedan kunde jag sammanfatta svaren till att man som rekryterare helt enkelt måste vara väldigt försiktig i hur mycket vikt man lägger vid ett eventuellt innehåll i registret. OM man nu vrångt ska tränga in i en sökandes personliga sfär på detta sätt så håller jag med om att man måste vara oerhört försiktig, men vad betyder det egentligen, att vara försiktig?

Jag anser att det reser så många frågetecken att jag blir alldeles snurrig av att tänka på det. Vad var det för lagbrott? Vad har begångna brott för relevans för arbetet? Hur länge sedan var det? Vilka omständigheter fanns det runt begånget brott? Inte minst det sista frågetecknet är intressant – en person som till exempel är lagförd för misshandel ger ju sken av att vara en first class gangster, men varför renderade situationen i ett misshandelsåtal från första början? Vilka faktorer fanns det bakom hela händelsen? De två sistnämnda frågorna är inte något som belastningsregistret ger svar på och det är av förståeliga skäl inte heller något som rekryteraren närmare undersöker.

Enligt en (ganska) nyligen publicerad och mycket uppskattad doktorsavhandling av Christel Backman har trycket på Rikspolisstyrelsen ökat kraftigt och begäran om utdrag ur belastningsregister har ökat lavinartat. Det är numera 16 (!) gånger så vanligt att rekryteraren vill ha detta utdrag än det var år 2001, när obligatoriet infördes för barnomsorg och skola.

Är det en slump att så är fallet när såväl Sverige som större delen av världen är inne i en djup lågkonjunktur? Min tes är, som detta inläggs rubrik lyder, att belastningsregister och kreditupplysning är ett sätt för arbetsgivare att gallra ur och minska ner på antalet slutkandidater.

Till er som idag arbetar med rekrytering och till er som i framtiden kommer att göra det – hur ställer ni er till detta? Hur och, i sådana fall, varför använder ni möjligheten att få ta del av arbetssökandes belastningsregister och kreditstatus? Hur motiverar ni för de sökande ett sådant intrång i deras personliga sfär? Hur värderar ni det som framkommer?

Arbetsintervjuer – testet av arbetsgivare eller arbetstagare?

Postat av
1

Efter att precis ha avlagt min examen inom personalvetenskap blev det oundvikligen dags för det underbara jobbsökandet: leta intressanta tjänster, söka jobb, skriva personligt brev, CV, följa upp ansökan, kanske ringa och tjata lite, med mera, med mera. Inte den mest upplivande processen, men om det görs på ett bra sätt kommer också dagen då det blir dags för arbetsintervju, vilket kan kännas lite mer spännande. För mig kom dagen då det blev dags för arbetsintervju förra veckan. Visserligen har jag varit på arbetsintervjuer tidigare i mitt liv, men inte för kvalificerade tjänster där man faktiskt förväntas kunna någonting. Den senaste tiden har jag hört kompisar som har gått på de mest märkliga intervjuer vilka har varit både oprofessionella och integritetskränkande, vänner som har gått vidare till en andra intervju för en tjänst och sedan fått avslag via massutskickat email. Kompisar som har gått på intervjuer där inte ens alla i rummet har presenterat sig innan intervjun påbörjades. Ja, ni förstår ju, man har hört alltför många skräckexempel och jag kände mig nästan lite skeptisk för om det faktiskt försiggår några seriösa intervjuer nuförtiden..

Inte blev jag mindre skeptisk av att jag blev kallad till intervjun via email och att jag innan intervjun fick sitta i ett väntrum med tre andra kandidater vilka alla hade blivit kallade för intervju på samma tid (således behövde personen som anlände sista vänta närmare en timme på sin tur). Efter en kortare väntan blev jag dock inkallad till två mycket sympatiska personer, som varken var integritetskränkande eller på annat sätt obehagliga. De presenterade sig som sig bör och intervjun i stort var mycket trevlig. Bra, relevanta frågor, lagom utrymme för mig att få tänka fritt men ändå känna att de kunde utveckla sin frågor i de fall det behövdes, bra avslut samt information om nästa steg i processen.

Att intervjun kändes så bra gjorde ju såklart att hoppet för att kunna få det där jobbet ökade, samt viljan att faktiskt vilja ha det där jobbet (ja, en dålig intervju tar gärna bort suget för just den tjänsten). Så när telefonen efter ett par dagar ringde och de presenterade sig och berättade att jag inte fått tjänsten infann sig besvikelsen fort. Men, efter att personen som ringde berättat att jag inte fått tjänsten gjorde han något fint; på eget initiativ berättade han att de hade tyckt väldigt bra om mig och det var väldigt nära att de valt mig (bitterljuv feedback), han berättade varför de hade valt den andra kandidaten, han berättade även exakt vilka svar på olika intervju-frågor som hade imponerat på honom, vad jag hade svarat (det hade jag själv glömt av) jämfört med vad andra hade svarat. Varför han tyckte mina svara var bra och så vidare. Efter att ha pratat ett litet tag kände jag mig nästan mer glad än ledsen och allt tack vare detta fina bemötande. Vad han gjorde var att lämna mig med en positiv känsla, gott självförtroende och lite fightingspirit inför kommande intervjuer.

Och tänka sig, det måste funkat, för på min andra intervju landade jag jobbet!

Arbetsförmedlingens tjänster borde av arbetsgivare utnyttjas bättre…

Postat av
Svara

Att rekrytera är som bekant förhållandevis dyrt. Hur dyrt? Ja, de varierar nog, inte minst beroende på vad det är för tjänst rekryteringen avser. Som student på personalvetarprogrammet har jag stött på en mängd litteratur som försökt uppskatta hur mycket en rekrytering faktiskt kostar. Svagheten med litteraturens uppskattningar är att det är just… uppskattningar.

Den slutsats jag blivit matad med är att det beror på, men att det handlar om en ungefärlig kostnad på mellan 30 000 – 150 000kr. Denna information stämmer ganska väl överens med min egen erfarenhet från rekryteringsbranschen. Där har företag betalat ungefär en summa mellan ovanstående storleksordning för att själva slippa sköta rekryteringarna.

En gammal, ganska utsliten och väl använd devis är att man får det man betalar för, och visst, det får man säkert också, i de allra flesta fall. Min poäng är dock att arbetsgivare i högre grad borde se över alternativa (och betydligt mindre kostsamma) lösningar.

Som (numera) timanställd på Arbetsförmedlingen har jag märkt att arbetsgivare är ganska dåliga på att utnyttja det som finns att tillgå. I stället för att annonsera och handskas med hundratals ansökningshandlingar, varför inte besöka eller ringa Arbetsförmedlingen? Lista upp ett antal meriter, erfarenheter och kompetenser som önskad kandidat ska ha – be en handläggare plocka fram önskat antal lämpliga kandidater och vips, en ganska betungande del av rekryteringsarbetet är avklarat. En handläggare har, i skrivande stund, tillgång till över 500 000 personer som av varierande skäl söker ett (nytt) arbete. En stor del av dessa har arbetsgivaren dessutom rätt att få olika slags lönesubventioner för.

Jag skrev, i något stycke längre upp, att man oftast får det man betalar för. Detta, ska sägas, gäller inte i detta fall eftersom Arbetsförmedlingens tjänster är gratis. En baksida blir dock, av naturliga skäl, att man inte kan räkna med ett alltför gediget urvalsarbete. Men å andra sidan, är efterfrågad tjänst inte särskilt specialiserad eller komplicerad så finns det både tid och pengar att spara.

Hur använder Du Arbetsförmedlingen vid rekryteringar?

 

PAO vs. HR

Postat av
5

Vad väntar oss PAO-stundenter efter skolan? Många studenter som läser PAO är (lyckligt?) ovetande om vad som väntar dem efter skolans slut. Utbildningen är övervägande teoretisk och speglar inte alltid hur arbetslivet ser ut och vad vi kan förvänta oss. Så frågan är om vi är tillräckligt förberedda när vi tar examen och om vi fått den grund vi behöver?

PAO-utbildningen i Stockholm erbjuder en bra teoretisk och bred kunskap inom beteendevetenskap, men det som saknas är en bättre verklighetsuppfattning då studenter som gått fyra terminer fortfarande inte vet vad HR innebär och vilka jobbalternativ som finns. Jag tycker bland annat att det som fattas i utbildningen är möjligheten att lära oss det språk som används på en HR-avdelning, vad specifika begrepp som employer branding och performance management betyder, hur ett vanligt år ser ut och vad det är för skillnad mellan en HR-generalist och en HR-specialist. Kan vi skapa en bättre framtid för studenterna genom att implementera detta i undervisningen?

Ett alternativ som diskuterats på Stockholms Universitet, är att införa praktik i grundutbildningen. Frågan är dock om det är vägen att gå eller om vi förlorar alldeles för mycket av den teoretiska grunden? För att undvika problemet väljer många studenter att skaffa sig ett extrajobb där de får möjligheten att relatera det vi läser till arbetslivet. Jag tycker att det bästa alternativet är att skaffa sig ett relevant extrajobb, men det kan även innebära lägre fokus på skola och betyg. Vad är det då som är mest attraktivt för en arbetsgivare – toppbetyg, utan arbetslivserfarenhet eller bra betyg och mycket hög arbetslivserfarenhet?

Som vi alla vet har vi ett kunskapsglapp mellan examen och att arbeta inom HR och frågan är hur vi ska lösa det. Ska vi förlita oss helt på skolan och införa praktik i utbildningen eller ska det vara upp till varje enskild student att skaffa sig den erfarenhet och kunskap som behövs? Vare sig vi väljer det första eller andra alternativet så bör vi få en ändring för att skapa en bättre förståelse. De beteendevetenskapliga kurser som ingår i utbildningen är helt fantastiska, men jag tycker att de bör belysas mer utifrån ett HR-perspektiv.

Linn Fors, student och HR-assistent