Under de senaste två veckorna har vi skrivit en hel del inlägg som berör sociala medier och dess nya roll i relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Ofta (men inte alltid) så är integritetsaspekten av att det professionella använder det privata för att dra slutsatser om det professionella. Åsikterna är lika många som rösterna i debatten, men de kan delas in i tre läger.

Läger 1
Kalle Konsult ska få festa loss bäst han vill på helgerna och dela med sig av dessa bilder till sina vänner utan att det ska få konsekvenser vid nästa anställningsintervju.

Läger 2
Det är en integrerad del av vår vardag och om man inte presenterar sig så som man vill bli uppfattad av t ex arbetsgivare så får man skylla sig själv.

Läger 3
Facebook är inte en relevant rekryteringskanal och hela debatten är lite fånig.

Det ska möjligen nämnas nu att denna indelning inte bara är totalt godtycklig, utan även medvetet polemisk.

I den första gruppen så återfinns beivrarna av ett åtskiljande mellan den privata och den professionella sfären. De som propagerar för att det finns något orimligt i att undersöka sina anställda (alternativt i rekryteringsprocesser) utifrån deras deltagande och aktivitet inom ramen för sociala medier som syftar till att sammankoppla vänner och bekanta. En snabb analys baserad på mina egna åsikter är att denna gruppen utgörs av naiva människor som tror sig kunna kontrollera på vilka grunder de bedöms, samtidigt kanske de även kan kallas något bakåtsträvande. Internet är som vi vet inte en fluga, och människor lär inte tendera att bryta ett par miljoner års evolution och isolera sig själva. Även om det inte sker på Facebook så kommer individer vilja vara en del av en gemenskap och dela med sig av åsikter, känslor, tankar, bilder, Youtube-länkar och olämpliga skämt.

Den andra gruppen är den som jag själv sorterar in mig själv i. Jag tror inte på att livet går att bryta upp i vattentäta skott, utan att allt hänger samman på ett eller annat sätt. Precis som att det jag skriver här, just nu, säkerligen granskas av någon som kommer få fel bild av mig och att denna bild kan ligga mig till last i någon situation i framtiden så tror jag att min aktivitet på Facebook kan komma att påverka min framtid. Däremot ser jag inget negativt i det om blicken ska lyftas till det större perspektivet. Om en arbetsgivare ser att det är den här personen jag är, och jag får anställningen så kommer min relation med min arbetsgivare gynnas av detta. Med det sagt så erkänner jag lika villigt att det sker en stor del censur innan det läggs upp några bilder av mig. Ingen blir väl egentligen gladare av att se en allt annat än nykter Per hoppa framför en scen utan tröja.

Läger 3 får gestalta alla som inte tror att företag kommer använda de nya kanalerna, och att det är ett ämne som debatteras i brist på annat snarare än att det är relevant. Inte på ett motsträvigt vis, utan bara avfärdande. På samma sätt som du skulle resonera om någon föreslog att handstilsprover är en bra urvalsgrund (säg hej till Frankrike!). Det är bara onödigt att ens lägga tid på. Frånsett det som jag uppfattar som felaktigt – att det inte skulle vara relevant, så finner jag denna åsikt mer tilltalande. Det är ett ställningstagande som jag tolkar till att det helt enkelt inte är relevant för anställningsförhållandet huruvida Malin Marknadschef gillar att gå på burlesk-klubbar eller om Stefan Sekreterare gillar ölhjälm och fotboll. It. Just. Doesn’t. Matter.

Relaterade inlägg:

1. Efter Debatt, en debatt
2. Debatt
3. Omfattar framtiden alla?

Jag tillhör den försvinnande lilla gruppen av svenskar som inte ljuger till Radiotjänst när frågan ställs om jag har en TV. Har inte haft en på tre eller fyra år och saknar det inte. I dagens värld så tillfredsställer SVT Play, TV4 Anytime och liknande tjänster alla mina behov.

Det har dock sina konsekvenser i att jag ibland inte ser nyhetsvärdiga program samtidigt som alla andra. Debatt är ett sådant exempel, min rutin är att varje söndag gå in och spendera någon timme eller två med att kolla SVT Play. Så även igår.

Det diskuterades kring sociala medier och arbete. Kontexten var en man som fått kicken från sitt jobb pga. sin profilbild på Facebook där han hade mage att ha på sig en mössa från klädmärket Porn Star. Detta skulle enligt föräldragruppen på det dagis mannen arbetade på göra honom till olämplig som barnskötare. Några spontana reaktioner på hela historien:

Föräldrar är tydligen spritt språngande galna och jag förutsätter att mina framtida presumtiva barn kommer gå på ett dagis och att jag då kommer hamna i klinch med föräldrarna om denna historia sätter ribban. Samtliga som drog kopplingen mössa = dålig barnskötare borde skämmas. Verkligen skämmas.
Kontrollen över sina egna information på Facebook blir viktigare och viktigare.
Folk kan i allmänhet för lite om vad som kan hända när bilder och information läggs upp på Internet.

Det första går inte att göra något åt, att människor är småsinta och orimliga kommer vara en konstant genom livet för alla människor. Självklart håller man inte med alla om allt, även om jag vill påstå att i detta fallet så är föräldrarna ute på så hal is att det tangerar pinsamhet.

Punkt 2 och 3 däremot… Jag har sett flera vänner skapa dubbla konton på Facebook, där det ena oftast är Smeknamn Efternamn och det andra Förnamn Efternamn. Det ena är seriöst, och det andra oseriöst. I det förra fallet så vaktar man med näbbar och klor vilka bilder som taggas av en, och framställer sig som en riktigt pärla att ha på arbetsplatsen. Inget fel i det, även om jag själv kan känna att det ger ett oärligt intryck i samma sekund som dubbelkontona uppdagas.

Slutligen punkt 3. 81% av svenskar har tillgång till Internet i hemmet, och har man inte det så finns det tillgång för alla genom en mängd kanaler (bibliotek, e-cafe, Sidewalk Express etc). Det är inte en nymodighet längre utan är en reell del av vår vardag. Det är banne mig dags att denna typ av misstag inte längre sker, det är dags att ryckas ut ur naiviteten att information går att kontrollera så länge som det läggs upp saker på Internet – vårt mest offentliga forum och det med längst minne.

Relaterade inlägg:

1. Kategorisk uppdelning av en debatt
2. Debatt
3. Integritet

Vad är egentligen rollen som jag utbildar mig till? Denna fråga återkommer ständigt i mina tankar när jag reflekterar över vad det är som väntar i framtiden. Kommer jag hamna i ett företag som förutsätter att jag gillar personalen och vill ägna mig åt stödfunktioner, eller kommer jag användas som en basebollträ gentemot personalen? Kommer jag arbeta med verksamhetsnära funktioner eller vara en perifer buffert? Finns det utrymme för kreativa lösningar eller ska Ulrich användas som uppslagsbok? Drivs organisationen av engagemang eller bengrå tristess i väntan på lönechecken? Blir jag administratör eller tänkare? En person som upprätthåller de befintliga strukturerna, eller nytänkande nog för att förändra vissa av dem? Nästan viktigast: kommer jag tjäna tillräckligt med pengar för att leva den livsstil jag vill?

Vid flera tillfällen har jag fått kritik för att jag fokuserar på min månadslön. Den är viktig för mig, inget att sticka under stolen med. Jag vill tjäna tillräckligt med pengar för att jag ska få leva det livet jag vill utanför arbetsplatsen. Tur nog så innefattar den bilden av mitt liv varken vaskning (läs mer om fenomenet här), lyxbåtar eller dekadens. Om jag helt skulle tappa fokus på att uppnå en stabil ekonomi så tror jag i dags läge att det innebär en bitter, cynisk och rätt tråkig 45-årig Per. Nåväl, slut på sidospåret.

Under alla år jag utbildat mig så har det alltid funnits en viss schizofreni kring yrkesrollen. Dag 1 så är vi personalkramare. Dag 2 lönetanter, och dag 3 strateger. Samtidigt som vi konsekvent matats med olika information kring att vi varken är strateger, lönetanter eller personalkramare. Så vad blir vi egentligen? Personalvetare eller HR-strateger. För mig så är den indelningen nötens kärna.

Jag tror och hoppas att vi hamnar på den sidan indelningen vi själva strävar efter. Olika studenter (och därmed olika människor) har skilda intressen och uppfattningar kring vad som är målet med utbildningen och den yrkesroll som väntar på andra sidan.

Relaterade inlägg:

1. Suit up!
2. ”Mjuka frågors” status i organisationen
3. Möt Liza Andersson

TT (som DI, Metro, SVT mfl har skrivit om) har tagit fram statistik baserat på SCB:s siffror  som visar på att de obetalda arbetstimmarna ökat med rätt ansenlig storlek mellan slutet av 2009 och 2008. Det talas om att manliga tjänstemän har ökat sin obetalda arbetstid med närmare 50%

Det är nu hakorna ska tappas mot bröstet och röster höjas. Denna utveckling är upprörande. Inget annat. Kristiderna sätter högre press på personalen att prestera mer och kosta mindre. Behovet att vara duktig ökar och det enda sättet som det kan uppnås för redan högpresterande personal är att utöka sina arbetstimmar. De timmar som betalas för räcker helt enkelt inte till för att leverera de resultat som personalen anser är av behov. Så den obetalda arbetstiden har ökat med 42% samtidigt som arbetslösheten ökar.

Jag motsätter mig inte på något sätt att personer som känner att de kan, och vill arbeta övertid ska få göra det. 6 timmars arbetsdag har jag avskrivit som en orimlig tanke (och något jag själv inte vill uppleva) och jag gillar när personal motiveras av andra faktorer än det som dimper ner i lönekuvertet i slutet på varje månad. När utvecklingen går emot att folk sliter men utan att få kompensation för det så börjar det klia i ryggraden på mig. Människors insats ska belönas. Människors arbete ska uppskattas. Finanskrisen ska inte användas som ett tillhygge för att motivera människor utifrån rädsla. Förvisso tror jag på såväl piska som morot, men rädsla som motivering tror jag inte att någon person mår bra av.

Den frågan som jag verkligen ställer mig är hur detta kommer se ut om ett år. Fortsätter denna utveckling så kommer något brista förr eller senare. Framförallt om en fortsatt ökning skulle bero på att samma personer som idag enbart arbetar mer. Om fenomenet sprider sig till fler företag och individer så är det självfallet ett problem, men hur ansvarsfullt är det att ytterligare lasta på individer en större börda om de redan har en hög arbetslast?

Möjligheten att företag bränner ut sina anställda kommer självfallet öka om denna trenden förstärks. Ser dock att det även leder till att det ställs en förväntan på anställda att jobba gratis, för att få jobba alls.

Relaterade inlägg:

1. Fusk eller sjukdom?

Efter en föreläsning med Stefan Wikström från Wise Consulting AB (eller mer specifikt från deras dotterbolag som sysslar med internetbaserade stödsystem) så började jag fundera lite som hastigast på hur den egentliga fördelningen av arbetssysslor ser ut på andra sidan studierna. Baserat på allas vår Ulrichs idealtypsfördelning så bör det vara lika stora delar administration, strategiskt arbete, operationellt arbete och utvecklings/förändringsarbete. Enligt nämnd föreläsare så är inte så fallet – utan administration äter upp en (för) stor del av den tillgängliga arbetstiden.

Så om man problematiserar det förhållandet mellan yrkessysslorna bör följdfrågan vara hur minskar man ner på tiden som spenderas på administration för att frigöra resurser i form av tid för de andra delarna.

Som alltid när det kommer till bemötande av olika strukturella problem så går min första eller andra tanke till internet och informationssamhället. Vilka lösningar går att presentera för att lösa problematiken?

En del av rationaliseringsarbetet, eller låt oss kalla det lean, är att minska tiden som spenderas med syssla X, om sysslan X går att göra snabbare och med spenderandet av mindre resurser. Stödfunktionen som HR-arbetet innebär till olika delar av verksamheten är ett sådant administrativt arbete som äter upp tid. Handböcker är statiska, och intranät ofta (alltid?) en samlingsplats för legitimerande dokumentation som kräver stora insatser från användaren för att kunna hitta just den lilla biten information som eftersöks.

Om det finns en sak som jag vill påstå kännetecknar den senare tidens utveckling av teknik så är det användarvänligheten. Ett synsätt som kanske kan tillskrivas Apple och deras förmåga att underlätta handhavandet av teknik. Varför har då inte HR tagit tillvara på det i större utsträckning. Där stödsystem utvecklas för den som ska använda dem. Inte för teknikern, inte för informationsgivaren och inte för ledningsgruppen. Utan för linjechefen som bara egentligen vill veta vad som står formulerat i ett avtal. Det är orimligt att tid ska läggas i sådan omfattning på sökandet av information när all teknik för att underlätta detta finns precis här.

Det som jag eftersöker är, uttryckt i en klämkäck formulering detta:
Dynamiska system med fokus på användarvänligheten och tillgängligheten av information för rätt personer vid rätt tid utan att onödiga resurser läggs på sökandet.

Allt som kvarstår är för någon klipsk och driven människa att fixa detta.

Inga problem, right?

Relaterade inlägg:

1. Värdefulla vikarier?
2. ”Mjuka frågors” status i organisationen
3. LinkedIn: Nya funktioner

Igår så publicerade sex LO-förbund en debattartikel i DN gällande avtalsrörelsens hantering av intåget av bemanningsföretag. Företaget Urban Outfitters är ett tidsnära exempel som fått sin beskärda del av utrymme i media och den publika debatten.

Är det rätt att säga upp sin personal och sedan erbjuda samma personal anställning genom bemanningsföretag? Är det bara ett skandalöst kringgående av LAS? Vad blir effekterna och hur ska denna trend tolkas? Dessa är bara ett fåtal av de frågor som väcks från endera sidan i diskussionen.

Facket skulle inte vara facket om inte tonläget tangerar mot det överdrivet dramatiska och polemiska. Istället för att se hur hemskt alla medlemmar (som vi vet är på dalande trend) kommer få i ett framtida samhälle färgat av korttidsanställningar genom bemanningsföretag så finns det inte ett spår av reflektion kring vilka positiva effekter förändringen kan medföra.

Det finns flera andra artiklar som tar fram en viktig poäng i bemanningsföretagens påverkan på den svenska arbetsmarknaden. Låt oss för en sekund anta att arbetsmarknaden inte är statisk, utan snarare präglas av kontinuerlig dynamik. Omvärlden förändras och samma krav och förväntningar som ställdes för 10 år sedan kanske inte längre är desamma. För att spä på föränderligheten så innebär informationssamhället i större utsträckning att företags möts av en omväxlande marknadsplats inom vilken de är aktiva. Traditionell syn på att här i sverige så ska allt minsann vara som det var förrut stryper möjligheterna till utveckling. Den synen anser jag kommer från facken i stor utsträckning. De är pådrivare av en debatt som syftar till oföränderlighet, och kan karaktäriseras som naiv.

Vikten av kunskap ökar, och utbildning blir ett måste för att ta del av företagscentrala funktioner. För unga utan den formella utbildningen så sänker bemanningsföretagen tröskeln för att komma in i företag och skaffa sig den ack så viktiga arbetslivserfarenheten som värderas högt av arbetsgivare. Om (OM!) nu det är så att endast 11% av Sveriges befolkning anser bemanningsföretag vara något positivt så hoppas jag verkligen att dessa 11% är de som annars har det svårt att komma in på arbetsmarknaden och förstår och uppskattar den möjligheten som nya anställningsformer kan medbringa.

Relaterade inlägg:

1. Fusk eller sjukdom?
2. Pengar är allt. Eller?
3. Arbetslös eller mellan två jobb?