Jag funderar ofta på vad som gör ett arbete roligt. Det kan ju variera från person till person. Men i mitt eget fall, vad gör att jag trivs? Min nuvarande arbetsplats har jag varit på i drygt fyra år. Ny tjänst varje år, vilket såklart tillfredsställt utvecklingsbehovet, men ändå mycket samma sak. Varför har jag stannat?

Goda kollegor och trevliga kunder är mycket viktigt, de förgyller vardagen. Ett företag att vara stolt över, det känns grundläggande. En bra chef, som man har förtroende för. En lagom stressig arbetssituation, så att man håller glöden. Några av många bra grejer. Men vad är mest avgörande för att jag skall tycka att det är roligt att gå till jobbet varje dag? För det tycker jag. Jo, det är min rörelsefrihet, min autonomi, min möjlighet att själv styra över hur mitt arbete skall utföras. Det är nyckeln för mig, det gör mig motiverad.

Jag tror att det är få som gräver riktigt djupt i vad som faktiskt gör att de trivs. För mig har det också tagit ett bra tag att komma fram till det. Men jag tror att det vore bra om fler gjorde det, och gjorde det ärligt och seriöst. Först för sig själv, men sedan för att kunna vara tydligare mot sin chef med vad man behöver för att känna sig motiverad. Jag tror också att det skulle underlätta många chefers jobb, om de anställda förstod sig själva bättre.

Relaterade inlägg:

1. Val, jobb och är vi lurade?
2. Arbetslös eller mellan två jobb?
3. Kommer jag som nyutexaminerad enbart att kämpa för att få göra mitt jobb?

Det pratas mycket om personligt varumärke och att marknadsföra sig själv. Sociala medier är förstås en stor faktor i den diskussionen. Vill man marknadsföra sig själv idag så har man verkligen stora möjligheter att göra det – i princip helt gratis. Diskutera flitigt på olika forum, twittra, ha en fördelaktig LinkedIn- och facebooksida, blogga, ha en wikipediasida, skapa en hemsida med sitt CV på och sprida, nätverka i allmänhet osv.

Jag, som på många sätt gillar lagom och gyllene medelvägar funderar lite på hur hårt det är lönt att gå ut. Barneys Video Resumé (från en karaktär i en tv-serie) får väl lite skämtsamt illustrera hur det ser ut att gå ut som hårdast. Men på riktigt, när går det över från att betraktas som smart personligt varumärkesbyggande till att verka desperat eller till och med skrytsamt?

Relaterade inlägg:

1. Vad gör du i sommar?
2. Du kan ändra på andra
3. Att jobba i motvind.

Veckans dokument inifrån om eventsäljarna på The Phone House får förmodligen många personalvetare att sucka tungt. Det är ett hemskt utnyttjande av ungdomar de visar upp. Jag försöker tänka lite på vems fel det är, eller snarare vems ansvar.

Säljyrket är speciellt, och gammalt som gatan. Är man beroende av hur mycket man säljer, dvs om man är egenföretagare eller arbetar mot provision, så finns det ju alltid en press på att sälja. Det kommer man inte ifrån, och tycker man att det låter dåligt så ska man nog inte jobba som säljare. Men sedan kan man fundera på var gränsen ska gå. När man ”inte kan komma in med de här siffrorna” till sin chef, inte får följa med sin kollapsade kollega till sjukhuset för att inte tappa sälj, eller ska stå och sälja tolv timmar i sträck för att visa rätt attityd så tycker jag att man har passerat gränsen för ett civiliserat arbetsliv.

Det finns många människor, även i Sverige, som inte har ett civiliserat arbetsliv, utan måste stå och sälja saker för att ha råd med dagens mat. Vilket är fruktansvärt. Men här pratar vi inte om dessa stackars människor, utan om vanliga i-landsungdomar. Och det är det som är grejen – det här företaget har lyckas skapa en ”mat för dagen-säljpress” hos vanliga svenska ungdomar. Det är smått otroligt, och enligt mig fullkomligt förkastligt. Säljpressen är helt oproportionerlig till den ekonomiska verklighet som ungdomarna egentligen lever i. De är lyckligt lottade nog att inte behöva slita såhär, men förmås till det ändå.

Och här undrar jag var man ska dra gränsen? Företagen har en enormt hård konkurrens att ta hänsyn till, och säljyrket ”är som det är”. Vill man ha något sålt så går det inte att dalta med säljarna. Peppning och hårda nypor är det som fungerar, och jag vet själv att man som säljare faktiskt vill bli lite pressad för att tagga till ordentligt. Samtidigt som arbetsgivaren har stort ansvar, både moraliskt och lagligt, för sina anställdas välmående. Och jag tror att de flesta företag faktiskt vill ha anställda som mår bra. Var drar man då gränsen i säljyrket?

Och vem ska dra gränsen? Jag kan ju känna att man väl får använda sunt förnuft och alla vet väl någonstans vad som är okej och inte. Men vem är det som ska känna och tänka så? Som säljare längst ner i hierarkin riskerar man sparken om man krånglar, teamledaren får ingen lön om inte teamet presterar, VD:n kanske verkligen är i god tro om att allt går rätt till längst ner. Och mellancheferna, de är varken tillräckligt höga för att ta övergripande beslut om företagets policy, eller tillräckligt långt nere för att kunna styra hur enskilda anställda behandlas. Personalavdelningen, ja, det kan man ju undra om det ens finns någon sådan.

Jag vet inte hur just den här organisationen ser ut, och jag vet inte hur tydliga riktlinjer för pressen på anställda en vanlig säljorganisation har. Men jag har känslan av att man gärna ser att ansvaret för att hålla tillbaka när konkurrensen drar på hamnar mellan stolar. Och jag tar tacksamt emot åsikter och information från folk som är mer insatta i branschen!

Relaterade inlägg:

1. Ökat ansvar ger flera icke-beslut
2. Fem deviser om ledarskap #3 – Ansvar
3. Arbetslös eller mellan två jobb?

I våras var jag och Göteborgs p-programs Programnämnd (samordnare, lärare och elevrepresentanter) på Riks-P. En konferens där vi hittar likheter mellan våra utbildningar, utbyter erfarenheter, får nya idéer, lyssnar på föreläsningar, knyter kontakter och hittar nationell sammanhållning. Detta år var den i Stockholm.

Förutom den goda maten så var det väldigt givande att träffa engagerade lärare och studenter från hela Sverige. Speciellt roligt var det för oss från Göteborg när vi pratade om kvaliteten på våra olika utbildningar. Ämnena man läser är någorlunda lika över landet, men vad som framkom var en skillnad i graden av inriktning mot personalvetenskap. Till skillnad från flera andra skolor så har Göteborgs Universitets p-program till exempel inte bara ekonomi, utan personalekonomi. Inte bara socialpsykologi, utan ”grupper och individer i arbetslivet”. Inte bara sociologi, utan ”samhälle, arbete och organisation”. Vi kände oss möjligen lite starkare i vår roll som personalvetare än många andra, mycket beroende på att våra föreläsare faktiskt pratar till oss som personalvetare.

Det mest bestående minnet från konferensen var en föreläsning med dubbla föreläsare. Freddy Hällsten, HRT (human resource transformation)-forskare på Göteborgs Universitet och Zorica Bodiroza, personaldirektör på Coca Cola Drycker Sverige tillika ordförande för HR-Föreningen Region Öster. Dessa två föreläste, eller snarare samtalade inför och med publiken kring HRT i teori och praktik, samt dess relevans för p-vetarutbildningar. Att få lyssna på och ställa frågor till två framstående representanter för arbetsliv och universitet på det sättet var verkligen engagerande och upplyftande. Mer samarbete världarna emellan gör studenter taggade!

Relaterade inlägg:

1. Vad gör du i sommar?
2. Ingen-jör?
3. Dubbla examina

Augusti månad har jag ägnat åt gammalt hederligt tågluffande i Europa. Semester och utmaning på samma gång. Genom att couchsurfa* så blev upplevelsen av varje land dessutom så mycket roligare, genuinare och billigare. Det är fantastiskt hur mycket intressanta människor det finns, och detta är ett oslagbart sätt att hitta dem!

Under resans många möten fick jag givetvis otaliga gånger försöka förklara vad jag studerar. HR står för så olika saker, om man ens har hört begreppet. Till en minröjarhårdvaruutvecklande ingenjör från USA och en frivilligarbetande kanadensare räckte det med att säga human resources så kunde vi börja diskutera skillnader och likheter i synen på personal, chefer etc i olika länder direkt. Några bekanta i Slovenien (Ljubljana, vilken stad!) rynkade lite på näsan åt mina HR-studier, som de antog hade mest med att avskeda folk att göra. En kille från Turkiet och en tjej från Finland hade aldrig hört talas om att man kunde jobba med personal, och tyckte att juridik och ekonomi lät konstigt att kombinera med psykologi och sociologi. Fransmännen tänkte sig någon som jobbar med personal mest som en administratör, ett ganska grått skrivbordsjobb.

Dessa människor från olika länder hade givetvis kunnat vara svenska allihop, så olika uppfattningen är om personalare bara i Sverige. Men människors olika åsikter och uppfattningar blir på något sätt alltid lite mer intressanta när personerna kommer från ett annat land. Mina diskussioner utgick också endast från ett studentperspektiv. Jag är nyfiken på hur det är att möta dessa olika attityder, uppfattningar och åsikter som yrkesverksam? Vilka utmaningar möter man som internationellt verksam inom HR?

På communityt couchsurfing.org träffar man både folk som vill surfa och personer som vill upplåta sin soffa, extrasäng, madrass, gästrum eller trädgård till resande. Communityt är endast en organiserad mötesplats på internet, allt praktiskt är upp till människorna.

Relaterade inlägg:

1. #sakersominteärlika
2. Arbetslös eller mellan två jobb?
3. Möt Sofia Bernhard

Det är en spännande sak, att plugga till personalvetare. I skolan läser man om rekrytering utifrån företagets synvinkel. När man kommer hem skickar man själv in en extrajobbsansökan som en rekryterare skall kasta en blick på. Kanske söker man t o m ett jobb som rekryterare!

Jag läser senaste numret av Metro Student Magazine, där man listar ett antal synnerligen kreativa jobbansökningar. Det är roligt: en kille skickade under 6 månader personliga vykort från hela världen till reklambyråer i London som han ville arbeta på. De blev nyfikna, och han kunde välja byrå. En annan lade sin ansökan till ett PR-jobb i en av företagets anställdas parkeringsböter, ”jag är väldigt bra på att fånga folks uppmärksamhet”. Vågat.

Jag har funderat mycket på saken. Hur sticker man ut och visar sitt värde utan att verka desperat och skum? För traditionella jobbansökningar är ofta gråa. Jag har skrivit en hel del, två med positiv utgång och ett stort antal med noll utdelning. I längden är det medelroligt att skriva dem själv, och kan knappast vara deckar-spännande läsning för rekryteraren. Nu vill jag ta till okonventionella metoder. Får jag inte jobb så har jag i alla fall roligt när jag söker! Kreativa förslag någon?

Relaterade inlägg:

1. 3 toppsidor för jobbsökande
2. Heta stolen
3. Rekrytera mera?

Hur ser arbetsmarknaden ut för personalvetare?

Frågan är rolig att ställa till olika människor, för man får väldigt olika svar. Jusek tycker till exempel att det ser positivt ut, medan SACO är mer inne på att det idag och fortfarande 2014 kommer att vara ett överskott på personalvetare på arbetsmarknaden.

http://www.jusek.se/templates/JK_SimplePage.aspx?id=53707

http://www.saco.se/templates/Ocupation.aspx?id=4053&epslanguage=EN

Givetvis är frågan svår att ställa, eftersom många har olika uppfattningar om vem som är personalvetare. Hur de ovanstående organisationerna definierar personalvetaren och vart siffrorna kommer ifrån har jag inte tittat närmare på.

Själv har jag en optimistisk känsla inför framtiden. Med alla pensionsavgångar de närmsta åren så kommer arbetsmarknaden inom de flesta branscher att förändras väldigt mycket. Idag läste jag till exempel att nästan var femte svensk chef är över 60 år. Hur skall man ta tillvara på all erfarenhet och kompetens som 40-talisterna har, och överföra den till de yngre som tar över? Här kommer personalvetarna att behövas.  Jag är inte orolig. Jag och mina klasskamrater, som tar examen 2012, kommer att ha massor att göra. Känner du som jag, eller är det verklighetsfrånvänt att vara optimistisk?

Relaterade inlägg:

1. Personalvetarens kompetenser
2. Blivande personalvetare: Cecilia Arvidsson
3. Personalvetare Johan Areskoug