Så har man kommit en bra bit på väg i PIM-arbetet. Efter några veckor av hårt slit börjar ett resultat ta form.

Min projektgrupp har haft i uppdrag att kartlägga sjukfrånvaron åt ett stort företag, där personalen består av både tjänstemän och montörer. De har även önskat att få en kartläggning över huruvida en satsning på att köpa in tjänster ifrån ett externt hälsovårdsföretag, som sköter sjukfrånvarohanteringen m.m. har visat sig lönsamt hittills. Har den här tjänsten påverkat sjukfrånvaronivåerna, och är en fortsatt satsning att rekommendera?

Vi har fått lägga in all sjukfrånvarostatistik ifrån flera år i Excel, för att kunna göra en kartläggning utifrån de diagram som vi sedan har skapat. Vidare har vi sammanställt och analyserat diagrammen, innehållande de kostnader som finns för sjukfrånvaro, företagshälsovård och även produktionsbortfall, för att kunna jämföra mellan olika år och även månader.

En klurig del har varit att fundera ut hur man på bästa sätt mäter så att resultatet blir så rättvisande som möjligt. Vilka kostnader bör vara med, och hur värderar man ett intäktsbortfall? Vi har även fått lägga ner arbete på att fundera kring hur mycket som går att mäta i ren sjukfrånvaro? Vilka andra faktorer än de rent ekonomiska påverkar sjukfrånvaron? Hur mycket är det värt att satsa på hälsoförebyggande åtgärder? Hur kan man motivera sådana satsningar osv osv.

Sjukfrånvarofrågan är ständigt aktuell och något som vi alla kommer att arbeta med på ett eller annat sätt i arbetslivet. En sak är säker: Den kostar väldigt mycket för arbetsgivaren och det borde vara värt att satsa en hel del på att lyckas hålla nere sjukfrånvaron, precis som det finns tusen andra ickeekonomiska skäl till att satsa på förebyggande åtgärder, för att upprätthålla en hälsosam arbetsplats.

Utifrån vårt uppdrag är det här en väldigt givande kurs, som ger oss elever chansen att testa våra kunskaper och tankar, och som slår hål på känslan av att enbart kunna saker på pappret!

Relaterade inlägg:

1. Möt Sofia Bernhard
2. Värdefulla vikarier?
3. Fusk eller sjukdom?

Vad är det meningen att vi som personalvetare ska och bör ”kunna” när vi lämnar skolan och kastas in i arbetslivet? Huvudproblemet med den frågan är enligt mig den motsättning som finns, mellan universitet/högskola och arbetslivet.

Jag satt och kollade igenom gamla nummer av Personal & Ledarskap, där de för ett år sedan publicerade ett utdrag ur en undersökning som kallades Högskola 2025, där svenska HR-chefer, lärare och studenter fått svara på och rangordna vad som är viktigast för svenska P-studenter att få med sig ifrån sin utbildning. HR-chefernas fem i topp såg ut som följer:

1. Studenterna måste snabbare ut i näringslivet
2. Lyhördhet gentemot samhället
3. Kommersialisera forskningen
4. Samverkan med näringslivet
5. Utbildning som motsvarar arbetslivets behov

Jag tror inte att jag behöver ytterligare förtydliga vilka aspekter som är i fokus. Lärarna som deltog i undersökningen svarade de så här:

1. Ökat oberoende
2. Främja bildningsideal
3. Delta mer i samhällsdebatten
4. Kommersialisera forskningen
5. Bättre förutsättningar för de mest begåvade

Källa: Personal & Ledarskap nr 2 2009.

Jag anser att både studenter, lärare och våra framtida arbetsgivare är för dåliga på att samarbeta och mer kraft borde läggas på att gemensamt arbeta fram en plan kring hur personalvetarutbildningen bör se ut i framtiden. Vilka kompetenser kommer att efterfrågas? Hur ska vi stärka HR:s roll ute på arbetsplatserna? Lika snabbt som HR transformeras och vår yrkesroll förändras och kanske utvidgas, lika snabbt måste vår utbildning hänga på och utvecklas. Det handlar inte om att byta ut hela delar, utan om att lägga till och ta bort detaljer som säkerligen kan göra mycket från eller till för vårt yrkesområde i framtiden. Jag är av den åsikten att den praktiska och den teoretiska, akademiska delen av en högre utbildning inte bör utesluta varandra.

Jag tror på tydlig anknytning i undervisningen till aktuella frågor och metoder. Jag tror även på en tydlig objektiv inställning, där utbildningen lär oss studenter att använda våra kritiska ögon, när vi ställs inför nya idéer och metoder. Slutligen menar jag inte att samtliga utbildningar i landet ska vara identiska, för visst kan det vara en fördel med lite olika fokus och infallsvinklar, men jag tror att vår yrkesroll skulle tjäna på en mer sammanhållen och framtidsinriktad inställning redan i ”plantstadiet”.

Relaterade inlägg:

1. Personalvetarens arbetsmarknad
2. Krockkudde för framtiden
3. När blev du personalvetare?