En arbetsmiljöfråga

På tidningen Arbetarskydds hemsida går att läsa en artikel publicerad 130311 om Stockholms lärares arbetsbelastning.  Det gäller två kommuner i Stockholms län som har fått förelägganden av Arbetsmiljöverket efter att ha fått skrivelser från skyddsombud på Lärarnas Riksförbund. För mig känns det verkligen framgångsrikt att lärarna och deras arbetsmiljöproblem tagits på allvar av Arbetsmiljöverket, det måste vara en oerhört påfrestande och utsatt situation att vara drabbad av så pass svåra arbetsmiljöförhållanden. I detta fall är det skyddsombud som fört lärarnas första talan, det finns tydliga underlag i form av medarbetarenkäter och det finns framför allt en strukturell och omfattande problematik att hänvisa till.

Vad innebär detta? Hög arbetsbelastning kan ses som ett arbetsmiljöproblem som leder till ohälsa, främst psykisk ohälsa. Det kan i förlängningen leda till sjukskrivningar och arbetsskador. Det vill säga stora, allvarliga och framför allt kostsamma samhällsproblem, förutom de svårigheter det skapar för individen. Det får mig att tänka på alla de som inte har samma styrka, inte samma stöd och inte samma ”tydliga” problematik som lärarna – men som trots det har en allvarlig psykologisk och/eller social arbetsmiljöproblematik.

Sedan 1990-talet har den psykiska ohälsan ökat stadigt varje år (med få undantag) och det är kartlagt att allt fler sjukskrivningar beror på psykisk ohälsa som dessutom är arbetsrelaterad (se till exempel Svenska Dagbladet, 130215). Sedan dess har det också förekommit stora förändringar i hur organisationer drivs, till exempel New Public Management (NPM), vilket förstås påverkar medarbetarnas arbetssituation. Hur har man tagit tag i den ökade ohälsan och försökt att åtgärda problemen? Så vitt jag vet är det inte mycket som gjorts.

Rent juridiskt finns arbetsmiljölagen och diverse föreskrifter (exempelvis Systematiskt arbetsmiljöarbete, AFS 2001:01), men trots det är lagen påfallande svag och otydlig just gällande den psykologiska och sociala arbetsmiljön. Det finns numera omfattande forskning som berör denna typ av problematik, bland annat arbetsrelaterad stress och utmattningssyndrom (se till exempel forskning av Marie Åsberg, professor emerita i psykiatri). Trots det saknas tydlig hänvisning till hur arbetsgivare idag ska arbeta för att främja specifikt den psykosociala arbetsmiljön. Det finns uppenbarligen ett behov i och med de höga ohälsotalen. Utifrån mitt perspektiv förefaller det inte rimligt att det ska vara så – både för den drabbade individen och för samhället i stort. Jag skulle vilja se ett mer drivande förhållningssätt från Arbetsmiljöverket i denna fråga, en tydligare lagstiftning och mer aktiva arbetsgivare.

Jag tror att vi alla är överens om problematiken med den psykologiska och sociala ohälsan och om att arbetslivet ska främja god hälsa. Men hur ska vi arbeta preventivt mot problemen som faktiskt förekommer? Jag välkomnar en debatt! Det vore intressant att höra både arbetstagares, arbetsgivares och övrigas åsikter i frågan – hur ser ni på saken?

Share with your friends










Submit
Emelie Öhman

Personalvetare årgång 2012 med inriktning mot sociologi och arbetsrätt. Från Norrland, men ended up in Mälardalen. Ambitiös, intelligent, uppriktig, ifrågasättande och framför allt väldans trevlig. Går igång på arbetsrättslig problemlösning, maktanalyser och jämlikhetstänk.

Kommentera

Great Place to Work - Sveriges bästa arbetsplatser

Missa inga lediga jobb inom HR & Personal!