Den senaste tiden har jag tittat på olika jobbsajter efter lediga jobb inom HR i Stockholmsområdet. Det finns många alternativ och möjligheter, men dock uteslutande för dem med minst 3-5 års erfarenhet av operativt HR-arbete. Min fråga är då, hur ska nyutexaminerade studenter ta sig in på arbetsmarknaden?
Om jag ska utgå från min egen situation så har jag en relativt bra arbetslivserfarenhet för att vara PAO-student. Men fastän jag snart har arbetat 2 år inom HR i en stor och välkänd internationell organisation så lär även jag ha svårt att få ett HR-jobb efter examen.

Det är ett stort ansvar att jobba på en HR-avdelning och jag förstår att organisationer inte vill släppa in vem som helst. Och som arbetsmarknaden ser ut idag, så kan jag även ha förståelse för att organisationerna inte har råd eller tid att anställa individer utan erfarenhet. Många organisationer har redan för hög arbetsbelastning och är i behov av kunnig personal. Väljer företaget, i det skedet, att ta in någon utan erfarenhet så behöver den befintliga personalen lägga ner tid på att både lära upp personen om företaget och inom HR-frågor.

Som jag pratade om  i mitt förra blogginlägg så är det ett glapp mellan examen och arbetslivet, inte bara kunskapsmässigt utan även arbetsmässigt. Hur kan vi förebygga detta?  Ett alternativ skulle kunna vara fler traineeprogram. Jag har stött på ett fåtal tjänster av detta slag, men inte alls så många som efterfrågas. Så min fråga är om vi behöver fler? Många människor påstår att traineeprogram är ett billigt sätt för företagen att själva forma sina anställda och ge dem den grund organisationen efterfrågar. Samtidigt som vi alla utvecklar arbetsmarknaden och samhället. Det underlättar även för studenten att ”få in en fot” någonstans. Men varför gör inte fler organisationer detta? Är det inte så lönsamt och bra som många tror och påstår? Kostar det mer än vad det smakar?

Linn Fors, student och HR-assistent