Som nyutexaminerad personalvetare finns det många funderingar kring arbetslivet. Vad händer där ute egentligen? Hur dåliga är tiderna och hur mycket resurser försvinner från personalavdelningarna? Hur gör man egentligen för att vårda sin personal på bästa sätt samtidigt som budgeten stramas åt och organisationerna håller hårt i plånboken? Under personalvetarutbildningens gång har vi nog alla ställt oss frågan om vi ”personalare” egentligen har någonting alls att säga till om ute i verkligheten, eller om det kommer dras djupa suckar när vi knackar på kollegernas dörr.

Som sagt, det finns många frågor som har uppkommit under utbildningens gång, men vad som tycks vara den allra viktigaste och mest problematiska frågan är: hur samarbetar vi med ekonomiavdelningen på ett sätt som ger oss möjlighet att på bästa sätt ta hand om vår personal samtidigt som vi följer budgetmålen. Problemen hopar sig när vi läser om fall där internrekryteringar gör att personer hamnar i mellanchefspositioner utan utbildning vare sig inom personalvetenskap eller inom ekonomi. Personer som känner sig maktlösa i sin roll som kollega och chef. Personer som vi, inom en personalavdelning, är tänkta att kunna stötta. Med andra ord är det problem som jag som nyexaminerad borde ha, om inte en lösning på, så åtminstone en idé om hur detta i praktiken skall lösas. Att ”föra en dialog” är ofta svaret på många frågor, ett svar som kanske är användbart även i det här fallet. Men hur kommunicerar vi personalvetare i en konflikt som rör både budget och personalproblem med personer som eventuellt saknar kunskap inom båda dessa ämnen och där vi, i många fall, har en mycket begränsad insyn i ekonomifrågor?

Visst är chansen stor att det här är frågor som personalvetare inom yrkeslivet har svaren på, men jag vågar mig ändå på det fräcka påståendet att även jag, som nyexaminerad, borde ha lite kött på benen i frågor likt dessa. Bristerna i min kunskap består inte i okunskap om hur man kommunicerar med sin personal, eller avsaknad av olika teorier om hur konflikter skall lösas, eller tankar kring hur man på bästa sätt stöttar sina medarbetare, utan bristen finns i hur jag skall kunna bygga en bro mellan anställda lägre ner i en organisation och ekonomiavdelningens krav.

Så, efter fyra år på universitet, med en personalvetarexamen i bagaget kände jag mig inte mycket klokare. Förrän häromdagen. Ni förstår, första dagen på den företagsekonomiska kurs jag just nu läser berördes återigen problemen som uppstår mellan exempelvis avdelningschefer och ekonomiavdelningen (där jag menar att personalavdelningen måste finnas med i ekvationen). Men denna gång presenterades även en lösning (äntligen!). Föreläsningen påbörjas med att föreläsarna presenterar en organisation som årligen har kostnader på 2 890 462 000 kr där personalkostnaderna ligger på 1 810 867 000 kr. Vidare visar resultaträkningen på att organisationens kostnader är större än dess intäkter, vilket alltså innebär att organisationen går back. Då kostnaderna inom denna organisation främst är sådana personalen kan påverka är det även inom personalfunktionen förändringen måste ske. Att bli presenterad med denna information och ovanstående siffror som personalvetare kändes lite som att läsa arabiska: svårförståeligt och bakvänt.

I nästa steg visar föreläsarna resultatet per anställd och år, vilket i ärlighetens namn inte gjorde mig mycket klokare, men när ekvationen bryts ner ytterligare några steg och visar på förlusten inom organisationen per dag och anställd hände något. Ynka 30 kronor per dag är vad organisationen går back per dag och anställd, eller ännu tydligare: fem kronor per timme och anställd! Helt plötsligt inser jag att om en anställd håller lite hårdare i ett par pennor per timme, eller gör sönder en kaffekopp mindre, eller inte skriver ut trippla kopior på material, eller på andra sätt sparar in fem kronor per timme framstår det inte längre lika omöjligt att få bukt med de där 23 653 000 kronorna som organisationen gick back med per år. Äntligen blev jag presenterad med information som jag skulle kunna kommunicera till personal längre ner i en organisation som känner sig kluvna mellan de anställda på deras avdelning och de alltid lika onda besparingsbeslut som kommer uppifrån.

Visserligen är det inte personalavdelnings ansvar att ta fram presentationer likt dessa och självklart är det i praktiken inte lika lätt som i besparingsexemplen jag så käckt nämnde ovan, men lösningen känns nu bra mycket närmare till hands. Och det är inte förrän vi personalvetare kan se tydliga exempel likt det här och således även i fortsättningen kräva lättförståeligt material från ekonomiavdelningen som vi kan hjälpa personer som hamnat mellan två stolar inom organisationen utan kunskap om hur man sitter i varken den ena eller den andra. Enkel information likt den här underlättar även för personalavdelningen att kommunicera kring och eventuellt protestera mot de beslut som fattas av ekonomiavdelningen. Återigen är sannolikheten stor att det här är saker som klarnar inom yrkeslivet, men nog hade det sparat både mig och mina klasskamrater ett par gråa hår ifall vi fick lära oss tydlig och enkel fakta som denna.