Diskrimineringslagens sju grunder borde utökas med ytterligare en…

Som student är jag inte precis van vid att kliva ur sängen kl 05.25 på morgonen. Men just denna dag upplevde jag inte det som ett särskilt stort problem. En anställningsintervju med ett rekryteringsbolag i Stockholm stod på dagens schema. Jag klev upp, gjorde mig klar och begav mig mot Resecentrum i Örebro.

Förväntansfull över det som skulle komma märkte jag knappt av att tiden passerade och helt plötsligt hördes i tågets högtalare att vi nu närmade oss Stockholms centralstation. Efter allehanda tveksamheter med såväl tunnelbana som bussar var jag äntligen framme där min potentiellt framtida arbetsgivare fanns belägen.

Intervjun gick klockrent och rekryteraren lovade att återkomma inom ett par dagar. På vägen ut tänkte jag glatt för mig själv ”Nailed it!”

Enligt överenskommelse återkom rekryteraren på telefon några dagar senare och berättade att jag, tillsammans med två andra blivit presenterade som slutkandidater för kunden. Bra så tänkte jag, inga problem!

Vad som däremot var problematiskt, tyckte kunden, var min nuvarande bostadsort. Denne tyckte att det var ett betydligt större problem än vad både jag och rekryteraren gjorde och ville av det skälet träffa mig som en reserv, utifall de andra två Stockholmsboende kandidaterna inte skulle passa för aktuell tjänst.

Med denna lilla anekdot i beaktande, vad vill jag då uppnå tror ni? Vill jag förändra diskrimineringslagen till att även inhysa diskrimineringsgrunden geografisk belägenhet? Nej, det vill jag naturligtvis inte. Jag är medveten om att bostäder ibland kan vara svåra att få tag på, särskilt i storstäder.

Men…

När en kandidat lovar och försäkrar att bostadsfrågan är det minsta problemet i sammanhanget anser åtminstone jag att en arbetsgivare borde gå på erfarenhet, kompetens och utbildning, snarare än vart kandidaten för närvarande bor.

Gurvger
Adagio / Foter.com / CC BY-SA

 

Share with your friends










Submit
Filip Andersson

Jag är en 28-årig före detta PA-student som för cirka 1.5 år sedan slängt mig ut i vuxenlivet. Nu arbetar jag som enhetschef på en kommun i mellersta Sverige. Tidigare har jag bland annat arbetat som handläggare på Arbetsförmedlingen och haft uppdrag som ledamot i Disciplinnämnden för Örebro universitet. Genom mina tidigare arbeten och uppdrag har jag fastnat mycket för arbetsrätt i största allmänhet och diskriminering i synnerhet varför mina inlägg företrädesvis lär avhandla just dessa och närliggande områden. Till följd av mitt nuvarande arbete kommer också mycket att handla om ledarskap och det som med detta följer.

5 Responses to “Diskrimineringslagens sju grunder borde utökas med ytterligare en…”

  1. Johanna Hanell skriver:

    Som rekryterare känner jag igen problemet – många gånger har jag blivit frustrerad när en kund inte vill träffa en kandidat, som bor ”fel”. De gånger jag lyckas sälja in kandidaten, beror det oftast på (förutom kompetens, förstås), att denne presenterar en tydlig plan för hur problemet ska lösas – ”jag kan bo hos en kompis”, ”det går tåg som passar” och så vidare.

  2. Filip Andersson Filip Andersson skriver:

    Jag kan tänka mig att det inte endast är jag som ”fallit offer” för detta. I mitt fall var det kanske inte aktuellt att pendla eftersom jag bor i Örebro, men däremot har jag såväl vänner som släkt som bor i Stockholm, så de hade verkligen inte varit ett problem. Det är naturligtvis beklagligt när sådant händer, men det är bara att kämpa på. Jag kör en ny Stockholmstripp med nya möten nästa vecka. 🙂

  3. Johanna Hanell skriver:

     Vad bra, stort lycka till med det!

  4. Emelie Öhman Emelie Öhman skriver:

    Jag håller helt med dig, Filip! Själv bor jag en timmes resväg från Stockholm, i en kommun där många faktiskt pendlar och där goda kommunikationer finns. Men som jobbsökande känner jag att mitt val av bostadsort är ständigt ifrågasatt, och jag får många gånger försöka övertyga rekryterare att det inte är något problem – åtminstone inte för min del eller för de tusentals andra som faktiskt pendlar samma sträcka. Frågan är ju lite hur man löser problemet? Visst känner man frustration och orättvisa, men samtidigt har ju de flesta arbetsgivare i Sverige fri rätt att anställa vilka personer de vill… Förekommer dessa ”problem” även inom statlig verksamhet, där ju kvalifikationerna ska väga tyngst, är det någon som har någon erfarenhet av det?
    Lycka till med din nya Stockholmstripp! 🙂

  5. Filip Andersson skriver:

    Jag tror nog att det är likadant inom statlig sektor. Främst eftersom denna problematik med största sannolikhet i grunden handlar om en viss oro från arbetsgivaren att arbetstagaren inte ska inställa sig på arbetet i rätt tid. Dessutom är det ju inte något problem att välja bort kandidater beroende på deras bostadsort så jag tror som sagt inte att det skulle vara annorlunda inom statlig sektor.

    Tack för peppet! 🙂

Kommentera

Great Place to Work - Sveriges bästa arbetsplatser

Missa inga lediga jobb inom HR & Personal!