En av de mest närvarande medieformerna i mitt liv just nu är musik. Jag lyssnar på musik när jag vill varva ner, jag lyssnar på musik när jag vill bli upp-peppad och när jag vill accentuera en viss stämning. So long, nothings odd. Jag har dock, till mina kolleger i det äldre klientelets förtret, även vanan att lyssna på musik när jag arbetar. Långt om länge har jag haft svårt att försvara det beteendet för mina äldre kollegors invändningar. Anledning till att jag gör det har alltid varit för att jag ”kännt” mig mer effektiv.

Märkligt är också att olika sorters arbeten för min del kräver olika musik. När jag behöver skapa långa välformulerade förklaringar, rapporter och funderingar är det bara klassisk musik som gäller. Chopin, Bach, Grieg har en stimulerande funktion på mitt ordsinne och helhetstänk. När jag söker information och sammanställer fungerar Lars Gullin, en gammal jazzlegend bäst. När rutinsysslor skall skötas effektiviserar Timo Räisinen och annan hetsig tvåtaktsmusik min arbetslust.

Långt om länge har jag alltså funderat på varför de olika musikstilarna stimulerar olika arbetsuppgifter.

Idag hittade jag en presentation på den eminenta kunskapskällan Ted.com om just i vilka omständigheter som stimulerar arbete.

Länken till klippet hittar ni här

I praktiken säger Jason Fried i denna video att arbete sker när vi får sitta själva, göra det vi gör ordentligt och inte störas av möten, telefonsamtal osv.

Vad har det då att göra med mina preferenser av musik när jag arbetar? Jag vill tro att det kan ha att göra med hur musiken är konstruerad. Chopin, Bach och Grieg har alla den egenskapen att deras musik inte känns som udda beståndsdelar sammansatta utan som en helhet. Variationsrikt, måhända men ändock en helhet. Dessutom är styckena relativt långa, relativt diffusa för ett otränat öra och lätta att välja bort i perceptionen. För komplicerade arbetsuppgifter, formuleringar kan det vara så att musiken blir mitt bakgrundssorl (istället för kontorets telfonsamtal, tangentknapprande) men utan att innehålla den kantiga lyriken, disten,det häftiga  rock n´roll-vrålet som bryter och får min hjärna att bli ofokuserad som återfinns i poppigare musik.

Samtidigt har kanske Timo, och andra fantastiska tvåtaktsmagiker, förmågan att bryta igenom tristessen som repetetiva arb.uppgifter skapar och förmå mig att färdigställa även tråkiga arbetsuppgifter.

Kanske är jag som gen y:are både skadad och välsignad att kunna leva i en informationstät, mediakonsumerande men framförallt koncentrationskrävande omvärld.

För de som är intresserade kommer här spotifylänkar till mina mest frekventa arbets-playlists:

Klassiska Klassiker

tvåtaktsskräp

Vamp

Swing