Jobbcoachning med hjälp av så kallade externa aktörer med AF-avtal har nu pågått sedan september 2009. Här i Göteborg är vi ca 300 sådana företag, varav vissa är enmansföretag med oftast maxantalet 20 deltagare (de jobbsökande kallas så i detta sammanhang), och vissa är större aktörer med x antal jobbcoacher och således avtal om/kapacitet för många fler deltagare.

Det klargjordes från början, från AFs sida, att detta INTE utgjorde någon form av garanti på tilldelning av deltagare. 20 deltagare var alltså max, och det är en rimlig siffra om en person skall kunna hålla någorlunda kvalitet på jobbcoachningen. Ersättningen på 9000:- + moms för tre månaders coachning + en mindre bonus om den jobbsökande landar en anställning, ger också en bild av vad som förväntas. Man skall inte jämföra denna coachning med vad som kan göras om ett komplett program á t.ex 80.000:- satsas på en jobbsökande, som förekommer i andra sammanhang.

Satsningen skulle ursprungligen ha startat i maj 2009, men senarelades som bekant pga. att ett visst företag som hade avtal med AF om så kallat omställningsstöd gravt missbrukade detta och maximerade profiten genom att lägga helt orimligt många arbetssökande per coach. Stor skandal, med rätta. Jobbcoachningen kom alltså igång i september. Vi var säkert många konsulter som vid det laget gnagde på brödkanterna i lågkonjunkturens tecken. För att inte tala om de större bolagen som stod där med personal som de tänkt använda som jobbcoacher, och så försköts det hela. Vad som hände sedan var att det tog en bra tid innan konceptet blev allmänt etablerat inom AFs rutiner och hos de jobbsökande. Trots hög arbetslöshet rasade det generellt alltså inte in deltagare till jobbcoacherna.

Upp till förra veckan (26 oktober) hade även AF själva interna jobbcoacher, och det fanns väl ganska goda tecken på att dessa så att säga fick ganska bra beläggning. Här i Göteborg har dessa interna coacher enligt insidekällor lyckats bättre, som grupp, än vi externa aktörer. Men så är inte fallet på alla platser i Sverige.

Möjligheten att marknadsföra sig annat än genom rena annonser var minimal, eftersom det var och är de jobbsökande som själva skall ta initiativet och leta upp en jobbcoach. Valet görs sedan av den personen i samrådan med personens handläggare. Under hösten 2009 hade vi en jobbsökarmässa här på Folkets hus i Göteborg. Det var en märklig tillställning med MASSOR av jobbcoachföretag som stod som inkastarna på någon semesterort medan de arbetssökande gick längs korridorerna och skulle välja företag. Det var väl länge sedan de upplevt att någon visade sådant oerhört intresse för deras situation som just då! Efter detta har det förekommit enstaka utvalda dagar då vi jobbcoacher även kunnat presentera oss genom s.k. ”mjuk marknadsföring” inne på själva arbetsförmedlingarna. Sedan början av oktober har man släppt på restriktionerna och gett oss jobbcoacher möjlighet att själva ta initiativ till att boka in oss på arbetsförmedlingar. Helt nyligen släpptes det också på restriktionen att enbart jobbcoacha nyarbetslösa (ca mindre än ett år) och även de som varit arbetslösa längre än så kan välja en extern personlig jobbcoach, förutsatt att de anses vara i ”anställningsbart skick” och inte kräver mer omfattande åtgärder.

Jag har jobbat som rekryteringskonsult i mer än 20 år, vilket har hjälpt mig i jobbet som jobbcoach. Faktum är att arbetet som jobbcoach varit oerhört mycket intressantare än vad jag först anade. Varje person har sin historia, och det blir aldrig rutin. Det vanligaste klagomålet jag hört från deltagare som haft andra jobbcoacher, det är att de i vissa fall kört igenom någon slags rutin med alla deltagare men att deltagaren inte upplevt tillräcklig identifiering av just det som just den personen behöver hjälp och stöd med. Det kan alltså bli lite slentrian. Det värsta fallet var en som inte lyckades få tag på sin ”coach” men i stället hänvisades till att jobba gentemot det företagets hemsida.

Mötena jag haft med mina deltagare har faktiskt gett mig själv väldigt mycket. Som jobbcoach i dessa sammanhang skall jag inte ägna mig åt egentlig personlig utveckling eller rehabilitering i någon form. Därför hamnar fokus på personens talanger, styrkor och fördelar. Det är oerhört fascinerande att om och om igen se hur varje människa har starka och goda sidor som man kanske inte stöter på eller tror om dem när man bara träffar dem mer ytligt. Jag börjar alltid med en grundlig genomgång av just detta. Vad är personens bakgrund, framförallt karriärmässigt, och var står de i dag. Var har de, i ljuset av detta, störst chans att få jobb? Vad är deras drömbild om ett jobb, och vad kan de acceptera som jobb ”tills vidare”. På grund av den naturliga nedgången i självkänsla och självförtroende som följer av ett antal månaders arbetslöshet, så är detta ofta en viktig punkt. Att få till stånd ett förnyat hopp. Om och om igen har jag sett hur deltagare, när de väl BESTÄMT SIG att nu jädrar vill de och skall de ha ett jobb, då dyker helt mystiskt erbjudanden upp från företag de dittills aldrig hört ifrån. För att inte klassas som alltför flummig här så får man ju tillägga att denna motivation naturligtvis följs av ett mer aktivt jobbsökande. Men jag har flera gånger varit med om att jobbsökare gått arbetslösa i många månader, men så stampar de ned foten och bestämmer sig att nu jädrar – och i samband med det väljer de en oerhört skicklig coach (FOKUS Rekrytering) som får väldigt lite att göra, för då dyker möjligheterna plötsligt upp och de blir erbjudna jobb, och mitt jobb blir mest att hjälpa dem med ”vilket skall de ta?” och eventuellt intervjuträning (jag kallar den ”intervjun från helvetet”). Jag stöter naturligtvis ofta på att det till slut visar sig att deltagarens egna kontakter är det som gör att de hittar ett jobb. Det finns ju statistik som visar att de flesta jobb förmedlas på det viset. Men även där behövs aktivitet och nätverkande, från den jobbsökandes sida.

Avslutningsvis, politiskt eller arbetsmarknadsstrategiskt finns diskussionen om staten i stället borde satsa pengarna på ren yrkesutbildning av de arbetslösa, eller anställningsunderlättande stöd till arbetsgivarna. Antalet arbeten ökar inte, säger man, bara för att man hjälper vissa att få jobb. jag kan hålla med om det, och jag kan inte rätt av säga att det vore en sämre väg. Men jag ser det som väldigt positivt att personer som själva tar initiativ till att göra något åt sin situation, erbjuds denna hjälp. Och jag tror att den sammantagna kunskapen och möjligheten till personlig dialog och karriärhjälp som många arbetssökande nu får, har en positiv effekt i Sverige såväl på arbetsmarknaden som i samhället. Jag är också övertygad om att även de som inte får jobb under en den tid de anlitar en jobbcoach, de löper ofta mindre risk att passificeras och hamna i långvarigt utanförskap. Och trots allt så är människor viktigare än arbeten. Men utan ett rimligt utvecklande och intressant arbete som ger oss en känsla av sammanhang, för att inte tala om en dräglig ekonomi, så kan få av oss hålla gnistan uppe. Och det är den mänskliga gnistan som driver samhället.

Bengt Alvång

FOKUS Rekrytering

www.fokus.nu