Vad är egentligen rollen som jag utbildar mig till? Denna fråga återkommer ständigt i mina tankar när jag reflekterar över vad det är som väntar i framtiden. Kommer jag hamna i ett företag som förutsätter att jag gillar personalen och vill ägna mig åt stödfunktioner, eller kommer jag användas som en basebollträ gentemot personalen? Kommer jag arbeta med verksamhetsnära funktioner eller vara en perifer buffert? Finns det utrymme för kreativa lösningar eller ska Ulrich användas som uppslagsbok? Drivs organisationen av engagemang eller bengrå tristess i väntan på lönechecken? Blir jag administratör eller tänkare? En person som upprätthåller de befintliga strukturerna, eller nytänkande nog för att förändra vissa av dem? Nästan viktigast: kommer jag tjäna tillräckligt med pengar för att leva den livsstil jag vill?
Vid flera tillfällen har jag fått kritik för att jag fokuserar på min månadslön. Den är viktig för mig, inget att sticka under stolen med. Jag vill tjäna tillräckligt med pengar för att jag ska få leva det livet jag vill utanför arbetsplatsen. Tur nog så innefattar den bilden av mitt liv varken vaskning (läs mer om fenomenet här), lyxbåtar eller dekadens. Om jag helt skulle tappa fokus på att uppnå en stabil ekonomi så tror jag i dags läge att det innebär en bitter, cynisk och rätt tråkig 45-årig Per. Nåväl, slut på sidospåret.
Under alla år jag utbildat mig så har det alltid funnits en viss schizofreni kring yrkesrollen. Dag 1 så är vi personalkramare. Dag 2 lönetanter, och dag 3 strateger. Samtidigt som vi konsekvent matats med olika information kring att vi varken är strateger, lönetanter eller personalkramare. Så vad blir vi egentligen? Personalvetare eller HR-strateger. För mig så är den indelningen nötens kärna.
Jag tror och hoppas att vi hamnar på den sidan indelningen vi själva strävar efter. Olika studenter (och därmed olika människor) har skilda intressen och uppfattningar kring vad som är målet med utbildningen och den yrkesroll som väntar på andra sidan.
Den paranoida rollen
Vad är egentligen rollen som jag utbildar mig till? Denna fråga återkommer ständigt i mina tankar när jag reflekterar över vad det är som väntar i framtiden. Kommer jag hamna i ett företag som förutsätter att jag gillar personalen och vill ägna mig åt stödfunktioner, eller kommer jag användas som en basebollträ gentemot personalen? Kommer jag arbeta med verksamhetsnära funktioner eller vara en perifer buffert? Finns det utrymme för kreativa lösningar eller ska Ulrich användas som uppslagsbok? Drivs organisationen av engagemang eller bengrå tristess i väntan på lönechecken? Blir jag administratör eller tänkare? En person som upprätthåller de befintliga strukturerna, eller nytänkande nog för att förändra vissa av dem? Nästan viktigast: kommer jag tjäna tillräckligt med pengar för att leva den livsstil jag vill?
Vid flera tillfällen har jag fått kritik för att jag fokuserar på min månadslön. Den är viktig för mig, inget att sticka under stolen med. Jag vill tjäna tillräckligt med pengar för att jag ska få leva det livet jag vill utanför arbetsplatsen. Tur nog så innefattar den bilden av mitt liv varken vaskning (läs mer om fenomenet här), lyxbåtar eller dekadens. Om jag helt skulle tappa fokus på att uppnå en stabil ekonomi så tror jag i dags läge att det innebär en bitter, cynisk och rätt tråkig 45-årig Per. Nåväl, slut på sidospåret.
Under alla år jag utbildat mig så har det alltid funnits en viss schizofreni kring yrkesrollen. Dag 1 så är vi personalkramare. Dag 2 lönetanter, och dag 3 strateger. Samtidigt som vi konsekvent matats med olika information kring att vi varken är strateger, lönetanter eller personalkramare. Så vad blir vi egentligen? Personalvetare eller HR-strateger. För mig så är den indelningen nötens kärna.
Jag tror och hoppas att vi hamnar på den sidan indelningen vi själva strävar efter. Olika studenter (och därmed olika människor) har skilda intressen och uppfattningar kring vad som är målet med utbildningen och den yrkesroll som väntar på andra sidan.
Relaterade inlägg: